Hardcore Poster

2013-03-16

Bonafide
Ett av de banden som lyser allra starkast på den svenska rockhimlen nu är Bonafide.
I augusti 2012 släppte man plattan Ultimate Rebel, efter att ha total-fyllt Zeppelin StageSweden Rock Festival tidigare samma sommar.
Turnéerna är till synes oändliga och bandet kör allt annat än den digitala vägen till framgång.

Vad som är nyckeln för Bonafide är att de är så otroligt breda, de går hem hos de allra flesta. Givetvis kommer AC/DC-fansen alltid att vara den ultimata målgruppen, fast även fans av äldre rythm & blues-akter och classic rock (The Who, Free, The Small Faces och The Faces) kan känna igen den musikaliska approach som bandet har. Hårdrocksfansen kan i sin tur njuta av den enorma kraften som levereras och Pontus Snibbs urstarka röst. De kör över en med finess, talang och baktanke, så att säga.

Trots att konserten börjar okristligt tidigt (Hallå! 19.30 på en lördag är usel tid!) så vinner de med ens över den publiken som är på plats inne på Trädgår’n.
Pontus Snibb med sin jeansväst och Gibson SG runt halsen, lyfter karaktäristiskt på sitt högra ögonbryn och börjar predika Rock N’ Rollens budskap.
Mikael Fässberg ser ytterst stenhård ut iförd basker, riffandes på sin Gibson Les Paul. Han kompletterar basisten Martin Ekelund perfekt, då de båda utgör ett element av spänning bakom den mestadels stationerade Pontus.

Bandet har nyligen släppt en livevideo till låten The Mess från deras senaste skiva. Min favoritlåt ifrån släppet, således är jag mycket tillfreds med det faktum att de spelar den för oss i Göteborg ikväll. Martins stämmor i refrängen sitter mästerligt och riffet är så hårt att  Ted Nugent förmodligen fick en stroke igår kväll.
Mot slutet av spelningen rosslar det ganska bra i Pontus röst, men å andra sidan kan jag tycka att ljudet inte var helt optimalt. Jag tror nog att det kan ha påverkat en del, samma gällde för Martins bas som stundtals lät suveränt men stundtals ganska brötigt.
Pontus får dock vila rösten mot slutet, då han som vanligt beger sig ut på en solo-vända i publiken. Denna gången i låten Rebel Machine. Upp på läktaren flyger han med en sällan skådad fart, funktionärerna får kasta undan avspärrningarna för här ska det uträttas ett och annat. Tillbaks ner på golvet. Ut i publikhavet, posera. Vidare genom ännu fler människor och till slut hittar han tillbaks till scenen och hoppar fram bakom skynket.
Solot kulminerar i Nice Boys av Rose Tattoo (1978), vilket alltid leder till ett stort antal nävar i luften och ett bra ös. Niklas ”Skövde” Matsson piskar på som en dåre bakom trumsetet och sätter pulsen helt grymt tight tillsammans med Martin under hela konserten.

De flesta är nog mycket nöjda vid detta laget, många är dock olyckligt ovetande om alla ess som finns att hämta i Bonafides rockärm.
Can’t Get Through var en låt, vars refräng tog mig ett tag att börja gilla. Till slut fann jag dock soulen i den och dag inser jag att det förmodligen var på grund av avsaknaden av Rolling Stones-kvinnokörer som det tog lång tid för mig att finna den. Ett Gimme Shelter-arrangemang hade kanske inte passat texten, men refrängen!
Avslutningslåtarna Loud Band och Fill Your Head With Rock är lika väntade som de är kvalitativa, i den sistnämnda tar de ner låten såpass att Pontus kan leda allsången i lokalen även utan mikrofon. Vilken röst den mannen har!

Bonafide går från klarhet till klarhet, det är en Rock N Roll-kraft som absolut behövs i dagens samhälle. Man kan avfärda dem som ett AC/DC-band, men då kan jag dock anklaga ägarna av dessa anklagelser för att vara idioter.
Visst, AC/DC är det vackraste man kan jämföras med (lyssna på Up To My Neck In You och inse varför), men man får inte glömma alla de fantastiska influenser som nyanserar Bonafides material och skiljer dem från alla andra treackordsband. Lite Grand Funk Railroad, lite Humble Pie, lite Slade, lite Paul Rodgers, lite Mountain och en stor gnutta Status Quo. Bonafides grund är enorm och smakrik, soppan de serverar bör dock upplevas med samtliga smaklökar aktiva.

Bäst: Att det är tre frontfigurer längst fram på scen.
Sämst: Den fruktansvärt tidiga starttiden.
Betyg: 8/10

Skribent: Viktor Skatt

 


____________________________________________________________________________________________________________

Hardcore Superstar
Bolag: GAIN

Det är lördag kväll och Hardcore Superstar är hemma i Göteborg. Vilket bättre sätt att fira än med en slutsåld spelning på intima Trädgår’n?
Trots försöken att sänka våra sinnesstämningar (det spelas förvisso DIO i PA:t, men mestadels är det usel, amerikansk high school-metal) så kan man känna att det är något stort på gång i lokalen.
Hardcore Superstar är bandet som följt med en sedan man gick i mellanstadiet och hade dem som idoler. Därav att man har ett ganska speciellt band till dem, trots att man inte haft dem som största musikaliska favoriter efter Voxpop-eran.
Det går dock inte förneka deras storhet, samt att de under senare år jobbat på stenhårt för att uppehålla nivån. De har inte fått allt serverat på ett silverfat, de har fått kämpa som as. Det är en kamp där de har kommandot och kommer gå segrande ur striden i längden.

När introt Cutting The Slack drar igång så börjar det bli alltmer trångt inne på Trädgår’n. När introt övergår i C’Mon Take On Me är det bara att inse att festen har kommit till stan.
Jag såg bandet både på deras hemliga spelning på Golfen, Hönö, förra året och på Götaplatsen, Göteborg, då de släppte Split Your Lip. Ikväll är det dock bra mycket mer drag, lokalen känns bra anpassad för att skapa just det trycket som bandet kan alstra.
På tal om Split Your Lip, så är nästa låt Guestlist. Det som imponerar mest är de massiva körerna, främst Vic Zino (gitarr) har fattat galoppen med att man ska kötta ordentligt ifall man vill ha tryck i en refräng.

Det är otäckt vad fort folket har lärt sig de nya låtarna, när bandet drar igång Because Of You så är det redan hundratals fans som är med och skrålar för full hals. Mycket beundransvärt, Jocke Berg (sång) berättar för publiken hur mycket han älskar oss.
Kärleken är besvarad, kanske tack vare att Jocke levererar fruktansvärt bra ikväll. Han flyger runt över scenen som en vante och sjunger faktiskt riktigt, riktigt bra. Mellansnacket har aldrig varit hans starka sida dock, men där han kan få hjälp av Magnus ”Adde” Andreasson som lägger in enormt charmiga och bisarra kommentarer. Denna man bör även han hålla sig till sitt instrument, då han är en utomordentlig trummis.
Martin Sandvik (bas) är som vanligt säkerheten själv och levererar intensiva blickar mot publiken. Han tänker inte gå hem innan alla öser.

I Wild Boys får vi för första gången lite äldre material, även om materialets ålder är irrelevant idag. Denna följs av Dreamin’  In A Casket. Bredvid mig står ett par kvinnor i 40-50-årsåldern och sjunger med i varenda ord. Jag trodde verkligen inte att HCSS var så folkliga, men vad kul att ha fel!
She’s Offbeat sätter återigen fart på tillställningen, det är ett helt grymt ös på publiken ikväll.  Under kvällen får vi till och med uppleva något som liknar en mosh pit, vilket inte direkt är något man kan vänta sig av mindre extrema former av hårdrock.
Samma kvinnor jag beskrev innan ser otäckt på g ut när bandet drar igång Sophisticated Ladies. De ser prydliga ut, men man ser djävulen i deras blickar.
Adde tillägger att ”denna låten handlar om brudar!”, vilket får hela vårt sällskap att brista ut såväl skratt som hyllningsapplåder.

Jocke påpekar att det är riktigt god stämning i lokalen och att de är riktigt sugna på att testa något nytt. Därför kör de Won’t Take The Blame Part I och Part II. Det är den perfekta publiken att testa nytt material på, jag förstår att de går ifrån hitsen och lirar vad de känner för. Det är helt rätt.
Vanligtvis är det sångaren som behöver vila, men inte i detta band. Vic Zino och Jocke står ensamma på scen och drar igång ett vemodigt komp.
Låten som framförs är Barn Av Vår Tid med Nationalteatern. Jag har själv spelat denna live, således anser jag att jag hade kunnat göra/och har gjort den bättre. Jocke sjunger blandade textrader i fel tonart till ett komp som inte följer orginalmelodin. Jag kanske missar poängen, det är flera runtom mig som även de visar sitt missnöje. Även Someone Special framförs på detta intima sätt, det är bättre fast inte lika bra som när de kör den på riktigt.

One More Minute är en vitamininjektion i konserten, efter denna drar de igång Last Call For Alcohol med att köra introt till den underbara Yankee Rose (David Lee Roth). Festen är total i lokalen och jag har svårt att tänka mig att detta kan matchas i Stockholm. Det känns unikt ikväll.
De sista låtarna i det ordinarie setet är We Don’t Celebrate Sundays och Liberation. Det känns som att de bara rider på vågen nu, allt går deras väg och det är verkligen skönt att se vilken respons de får.

Första extranumret är Above The Law ifrån senaste släppet, en kanon-dänga som verkligen är i klass med deras tidigare hits. En riktig party anthem.
Tempot dras ner och de lirar Run To Your Mama, en låt som faktiskt blivit en av mina favoriter med bandet.
Adde drar sedan stolt igång Moonshine, vilken följs av My Good Reputation som avslutar konserten. I dessa två nummer bränner de verkligen av resterande fyrverkerier och det känns som att kvällen verkligen peakar. Det är fläskigt som tusan och en perfekt avrundning på en fantastisk konsert.

Bäst: My Good Reputation
Sämst: Barn Av Vår Tid
Betyg: 8,5/10

Skribent: Viktor Skatt

Setlist:
Cutting The Slack (intro)
C’Mon Take On Me
Guestlist
Because Of You
Wild Boys
Dreamin’ In A Casket
She’s Offbeat
Sophisticated Ladies
Won’t Take The Blame Part I
Won’t Take The Blame Part II
Barn Av Vår Tid (Nationalteatern cover)
Someone Special
One More Minute
Last Call For Alcohol
We Don’t Celebrate Sundays
Liberation

Above The Law
Run To Your Mama
Moonshine
My Good Reputation

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas