2011-12-16

 

 

 

 

 

 

 

 

I kväll åker vi tillbaka till en tid då musiken verkligen var musik och inte något kommersiellt skräp som spelas sönder i radion och automatiskt blir en hit. Vi åker tillbaka till en tid där rockband verkligen fick kämpa för att få sig ett namn på musikhimlen. Vi åker tillbaka, fast stannar ändå i nutid för ikväll är det inga mindre än The Brimstone Days och Bonafide som ska visa vad de går för.

The Brimstone Days är en powertrio som har tagit influenser från 60- och 70-talet, band som Jimi Hendrix, Free och Led Zeppelin. År 2009 släppte de sin första EP, Flowers and Rainbows som ledde till ett par spelningar i Malmö-Lund regionen. Med ett motto att göra sina lyssnares dag till det bättre så släppte The Brimstone Days sitt debutalbum We Are The Brimstone Days, november 2010.
Medlemmar: Håkan Lanz (gitarr, sång), Johannes Malmqvist (trummor) och Hampus Hallgard (bas).

Med ungefär 200 peppade människor inne på KB så kommer The Brimstone Days ha en lätt uppgift framför sig som publikvärmare åt Bonafide. Jag kan redan nu säga att den som missade denna kväll som endast kostade 80 kronor har gjort ett av årets största misstag.

Det är svårt att definiera The Brimstone Days, vi vet redan vilka de tar inspiration ifrån men det är så mycket mer än ett par klassiska band under 60- och 70-talet. The Brimstone Days är flower power, hippie och ren kärlek. Så fort dessa killar kommer ut på scen så levererar de med ett stort L. Med sin glada och energifyllda rock får de fram en massa leenden hos alla i publiken och många dansar genom hela konserten.

Håkan lyfter gitarren bakom huvudet, hoppar upp på högtalarna och spelar riff som skulle göra självaste Jimmy Page stolt. Hans röst får mig att tänka på Josh Homme från Queens Of The Stone Age blandat med Robert Plant från Led Zeppelin. Även om Håkan är väldigt rörlig av sig på scen så är han ingenting jämfört med Hampus som med sin bas i högsta hugg hoppar högt upp i luften, springer med fötterna men kommer ingenstans och sätter sig på knä. Med Hampus skulle The Brimstone Days även kunna erbjuda aerobicsklasser under sina spelningar. Johannes får fram sköna grooviga 70-tals ljud på sina trummor och driver säkert och stabilt fram bandet.

The Brimstone Days har ett litet ess i sin ärm, de har tagit med sig en gästartist som är ingen mindre än den gamla proggpunkaren Mats Zetterberg från Fiendens Musik.

Även om konserten är riktigt bra över lag och det inte finns något att klaga på så skulle jag ändå vilja lyfta fram två låtar. Den första är Cookie jar som öppnar med en riktigt skön basslinga tillsammans med trummorna medan sången kommer in och man hör ett svagt pumpande gitarr riff. Refrängen är väldigt glad, dansant och snabb. Även sista låten Come on Come on (Let’s get it on) flörtar väldigt mycket med 70-talet vars refräng sätter sig direkt på hjärnan. En 70-tals låt med lite råare ljud helt enkelt.

The Brimstone Days är ett väldigt glatt band och kan mycket väl vara ett av de bästa förbanden jag har sett. Fortsätter de i den här stilen vore det tragiskt om inte resten av Europa får ta del av detta utomordentliga band. Jag kan varmt rekommendera att gå in på Spotify och lyssna på deras debutalbum We Are The Brimstone Days.

Bonafide är utan tvekan just nu ett av Sveriges bästa liveband vilket de visar ikväll.
Medlemmar: Pontus Snibb (sång, gitarr), Micke Fässberg (gitarr), Niklas Mattsson (trummor) och Martin Ekelund (bas).

Sista låten Fill Your Head With Rock har blivit utsedd till årets bästa låt enligt Classic Rock Magazine. Den är egentligen inte speciell i sig då man har hört liknande låtar tusentals gånger förr men det finns ändå något som gör att jag står och gapar av häpnad varvat med att spela luftgitarr samt gå ner på knä framför scenen. När de går av scenen är jag helt matt i kroppen. Som sig bör kommer de tillbaka för extranummer som tyvärr känns överflödiga efter den bombastiska avslutningen i Fill Your Head With Rock. Hela konserten med Bonafide är explosiv och alldeles, alldeles fantastisk – som en bal på slottet.

Konserten börjar med att grabbarna står på scenen med svagt rött ljus bakom dem med en rökmaskin för den lite mystiska stämningen. Introt till Dirt Bound börjar ljuda från gitarrerna och blundar man bara för en sekund och lyssnar så är det melodiskt AC/DC som står däruppe på scenen. Hela Bonafide luktar AC/DC med en liten krydda av KISS och The Cult. De har tacksamt nog väldigt enkla refränger som är lätta att sjunga med i vilket man hör från publiken i No Doubt About It, Hard Living Man, Don’t Need No Doctor och den magnifika Fill Your Head With Rock. Energin som The Brimstone Days smittade av sig på publiken finns kvar så det räcker och blir över även under Bonafides spelning.

Låtarna är mästerligt tekniska med snabba samt långsamma avancerade riff i sann bluesanda. Men det är just solopartierna som sticker ut mest, speciellt under Hard Living Man och den bluesaktiga 50c Millionaire där Micke går loss på sin gitarr med en intensiv känsla och ett ansiktsuttryck som visar att han älskar detta.

Jag kan inte mycket om trummor när det kommer till de olika ljuden men jag har hört och sett tillräckligt många band för att våga påstå att Niklas är en av Sveriges bästa trummisar. Jag till och med gillar hans trumsolo under Big Boss Man vilket jag aldrig brukar göra då det mest känns överflödigt. Martin, nytilskottet i bandet är en riktigt skicklig basist som tyvärr inte tar lika stor plats som de andra men tiden har sin gång.

Huvudpersonen i bandet är ändå Pontus Snibb med alldeles för långa men ack så underbara och genomtänkta solos. Han är lika viktig för Bonafide som Ralf Gyllenhammar är för Mustasch och i mina ögon den bättre frontmannen av de båda. Pontus har en riktigt grym närvaro och känsla i sitt spel. Under solopartierna kan man se hur han går upp på tå eller böjer på knäna. Det starkaste kortet är dock hans bluesaktiga stämma som är en blandning mellan David Coverdale från Whitesnake och Bill Byford från Saxon.

Under Don’t Need No Doctor ställer en man fram fyra shots glas på högtalaren framför Pontus som delar med sig till resten av bandet varpå mannen som ställde fram glasen får ett plektrum, bra bytt enligt Pontus. Under Bigg Boss Man springer Pontus ut med gitarren i publiken och ställer sig på ett bord under solot för att sedan hoppa upp på scenen igen och avsluta låten. Mellansnacket är sympatiskt och väldigt humoristiskt där Pontus med glimten i ögat säger att det är skönt att få spela på hemmaplan, då han i Stockholm nästan var tvungen att prata på engelska för att de skulle förstå honom.

”Malmö, det är fredag” säger Pontus på sin bredaste skånska när han vill att publiken ska skrika det högsta de kan men får dålig respons. Allt detta plus att han låter de andra i bandet få stå i centrum väldigt ofta gör honom till den grymma frontman han är.

Jag blev väldigt positivt överraskad av The Brimstone Days som visade sig vara ett av de bästa förbanden jag sett på väldigt länge och tillsammans med en felfri spelning utav Bonafide är detta en av höjdpunkterna på konsertåret 2011. Då detta antagligen även är min sista konsert för i år så kan jag inte annat än känna mig tillfredsställd.

Bäst: Come on Come on (Let’s get it on) och Fill Your Head With Rock.
Sämst: Bonafides extranummer.
Betyg: Hur sätter man betyg på något som är perfekt?

Låtlista The Brimstone Days:
Give Me A Reason
Aim For The Star
Cookie Jar
Sunset
Upon Your Shoulder
Confusion
I Need Soul
We Are The Brimstone Days
Come on Come on (Let’s get it on)

Låtlista Bonafide:
Dirt Bound
Down
No Doubt About It
Hard Living Man
Can’t Get Trough
Butter You Up
Don’t Need No Doctor
50c Millionaire
Big Boss Man
Night Time
Fill Your Head With Rock
Dog
Can’t Explain

Bilder från konserten hittar du HÄR.

Skribent samt fotograf: Jonas ”Madman” Persson

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas