supercharger_web
Supercharger
2015-02-20

Mycket kan man säga om danska Supercharger, att de skulle ligga på latsidan är dock en av sakerna som faller utanför.
På senare år har de turnérat som besatta och i Sverige har vi fått nöjet att stifta bekantskap med dem oräkneliga gånger. Att Ralf Gyllenhammar (Mustasch) gästar dem på deras radiohit Blood Red Lips försvagar inte det redan starka bandet till vårt rike.
Live är bandet i sitt esse och man märker att de är ett hårt turnérande band. Det är välrepat, tight och proffsigt. Man har jobbat in en bra show och det är med stor självsäkerhet man underhåller de ca 150 gästerna som dittills samlats i lokalen.
Ljudteknikern Nippe ser som vanligt till att Sticky Fingers top floor vibrerar och att lyssnaren får ut max av varje frekvens, detta förvaltar Supercharger på ett mycket gott sätt.
Jag är dock inte helt frälst och försöker fråga mig själv varför. Det svaret jag kan erbjuda mig själv är att bandet är ett klassiskt ”good time party rock”-band som passar perfekt på klubb eller som förband. Perfekt öldrickarsoundtrack som dock aldrig rör mig i själen. Supercharger är lite som ett one night stand, det är trevligt och man får ut vad man vill för stunden, men det är inget man är benägen att viga resten av sitt liv åt.

Bäst: Proffsigheten och energin. Det är tight och publiken går igång extra på Blood Red Lips.
Sämst: Musiken rör mig inte i själen.
Betyg: 7/10

Skribent: Viktor Skatt
__________________________________________________________________________________________________________________________

Ringo Franco
Ringo Franco
2015-02-20

Ibland ligger det genialiska i det ologiska, ibland är det olikheterna som skapar den verkliga styrkan.
Likt en klassiskt omaka polisduo i valfri 80-talsrulle möts till synes olika musikgenrer och bildar Ringo Franco. Detta Stockholmsband kan vara något av det mest intressanta som kommit fram på senare tid. Bakom namnet finner vi de namnkunniga Papa Dee (sång) och Conny Bloom (Electric Boys, ex-Hanoi Rocks) på gitarr. Med sig har de Surjo Benigh på bas och Hubbe8ball på trummor.
Själv har jag koll på bandet sedan tidigare, därför är det extra kul att se publikens reaktioner när denna otippade orkester går ut på scen och drar igång.

Man blandar friskt mellan genrer, men grunden ligger i råa Rock N Roll-riff. Conny håller sig lika minimalistisk som frenetisk, det är punkigt och våldsamt ösigt. Man slänger in element av reggae och ska, något som ytterligare förstärks av Papa Dees patenterade rap och sång.
Det är ju på tapeten med så kallade ”supergrupper”, de flesta är dock helt meningslösa och i sanningens namn väntar man bara på att de ska köra covers från sina tidigare projekt då materialet de producerar är en blek kopia av just detta. Så är det inte med Ringo Franco, här tar man istället avstamp i det egna och bildar något helt nytt. Det enda jag kan jämföra med är när Teddybears Sthlm gick ihop med Mad Cobra och gjorde hiten Cobrastyle år 2004. Dessa crossovermöten är ofta de mest intressanta och Conny är ju en musikalisk kameleont som mer än gärna kastar sig in i nya äventyr.

Det mest framstående är det oerhörda svänget, bandet är snortight och mot slutet av konserten håller Papa Dee publiken i sin hand totalt. Häpna ansikten skymtas till höger och vänster, det är verkligen häftigt att se. Jag hoppas verkligen att detta band inte är något tillfälligt utan att de kan fortsätta bygga på den starka grund de har för här känner jag att de har hittat helt rätt.

Bäst: Vem hade trott att Papa Dee skulle bli rockstjärna? Ändå känns det helt naturligt. Conny Bloom levererar garageriff som en maskin och Surjo samt Hubbe pumpar rytm som om de aldrig gjort något annat.
Sämst: Jag har faktiskt inga invändningar, det ska bara bli kul att se vart detta leder.
Betyg: 8/10

Skribent: Viktor Skatt
__________________________________________________________________________________________________________________________

bonafide_1Bonafide
2015-02-20

Sist ut denna kväll har vi Bonafide, den ostoppbara Rock N Roll-kraften från Skåne. Bandet släppte i dagarna sitt femte album Denim Devils, bandets hungrigaste platta på länge och den första där gitarristen Anders Rosell medverkar.
Vid detta laget är Bonafide ett av landets mest välsmorda maskinerier och det krävs inte många sekunder innan publiken (som nu har nått en betydligt större mängd), packas framför scen.
Med gitarristen och sångaren Pontus Snibb som ständig kapten river man loss Doin’ The Pretty och inleder i ett våldsamt tempo.
Det finns ingen riktig tid för mellansnack, Bonafide är inte här för att hålla utläggningar. Det tycker nog samtliga är bra.

Den som har sett Bonafide tidigare vet exakt vad man kan vänta sig, det finns en förutsägbarhet i låtval och framförande som dock alltid vägs upp av en energi som är omöjlig att bli immun mot.
Bandet skojar med varandra på scen och visar på sann spelglädje. Trummisen Niklas Mattsson tar ut svängarna rejält och trots att han spelat låtarna tusentals gånger känns spelet inspirerat och lekfullt.
Martin Ekelund bjuder som vanligt på samtliga poser i repertoaren samtidigt som hans Thunderbird-bas får utstå både det ena och det andra. Anders Rosell kör på en Telecaster kvällen till ära och har den där härligt livsfarliga blicken när han blickar ut över publiken med en imaginär Morakniv i bakfickan.
Gårdagens fest märks inte det minsta på Pontus Snibb, vars stämband är starkare än stål och vars ben håller för att sola loss i hela lokalen och publikhavet.

Dagen till ära bjuds vi på en handfull låtar från nya plattan, med tanke på att skivan spelades in live så har man redan fått en slags försmak om hur det kommer låta. Jag vet inte om det är min egna energi som smittar, men det känns som att även publiken uppskattar det nya materialet till fullo, det är trots allt inget nytt under solen utan bara extremt bra rock. Missing You  bryter av mot övriga rockdängor och är en stämningsfull bluesballad som dock lyfter med sin kraftfulla southern rock-refräng.
Mot slutet av konserten gästas scenen av Papa Dee och man spontanlirar Whole Lotta Love med Led Zeppelin, Conny Bloom kan inte heller hålla sig utan kommer ner och kör cowbell.
Stämningen är på topp och när klockan slår midnatt är det dags för Bonafide att ta farväl av publiken och börja festen på allvar.
Livin’ the Rock N Roll lifestyle.

Bäst: Lekfullheten i detta band som förvisso aldrig tappat hungern, men som nu känns ännu mer på hugget än vid andra tillfällen jag sett dem.
Sämst: Att det inte är helt fullsatt.
Betyg: 8,5/10

Skribent: Viktor Skatt

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas