For the English review, scroll further down.
10/1 – 2012
Mankind
Mankind består utav fyra grabbar från kungliga huvudstaden som lirar skön kompromisslös rock.
Jag skulle vilja beskriva dem som såhär; The Hives och Refused idkar älgskog, nio månader senare får dem ett underbarn som de kallar för Mankind.
Ljudet är helt fantastiskt, varenda liten ton från instrumenten är i perfekt balans medan sången hörs klart och tydligt.
Detta är helt klart en av de bättre konserter jag sett på Debaser.
Lekfullhet, samspelhet och spelglädje kännetecknar Mankind. Debaser är alldeles för litet när bandet hoppar in i varandra, brottar ner varandra och kramas, allt medan de har ett leende på läpparna. Sedan att de har publikfriande låtar som är lätta att ta till sig gör inte saken sämre. Riff och solon som skulle göra Dennis Lyxzén (Refused) stolt.
Den stora energin som Mankind utstrålar smittas av på oss i publiken och de blott 150 stycken som är här ikväll dansar som om Debaser vore utsålt.
När det är dags för Mankind att gå av scenen tillåter inte Bonaparte detta utan Mankind får glatt spela en låt till vilket inte verkar bekymra dem så mycket.
När de väl lämnat scenen tjuvlyssnar jag på publikens kommentarer om bandet, några säger att Mankind kan vara det bästa som stått på klubbens scen, andra säger att om de inte blir stora kommer de ta kollektivt självmord, det sista hoppas jag dock bara var snack.
Hur som helst, Mankind är ett band som bör spanas in, speciellt om du gillar rock som är lätt att ta till sig, energi till tusen och bara vill ha en jävligt stor fest.
Givetvis finns Mankind på Soundcloud, klicka HÄR.
Bonaparte
Hur förklarar jag bäst ett band som Bonaparte? Rent musikmässigt ligger de i kategorin elektronisk-punkrock med inslag av funk. Scenshowen är en enda stor skickligt koreograferad teatershow som slår det mesta.
Konserten börjar med att en kvinna vandrar lugnt ut på scen iförd en vit bröllopsklänning och en huvudbonad föreställande ett skepp (det blir konstigare). Hon ställer sig i mitten av scenen och stirrar ut mot publiken medan When The Ship Is Thinking spelas upp i högtalarna, sedan kommer resten av bandet ut på scen med obskyra kostymer medan kvinnan börjar dansa. Deras kostymer skalas av efter varje låt förutom de två kvinnliga dansarna som är med bandet. Det är dessa två som står för det teatraliska, inför varje låt kommer en av dem ut på scen i en helt ny utstyrsel, alltifrån en aluminierobot till att ha en datorskärm på huvudet. När de båda väl är på scen samtidigt utvecklas en egen liten dans samt ett slagsmål i slowmotion med fejkblod, det är förbaskat coolt och snyggt.
De kastar även glitter på oss och cruisanter delas ut till höger och vänster.
Även om dessa två kvinnor är underhållande att se på så tar de ibland lite för mycket fokus från musiken, jag vet inte riktigt vad jag ska koncentrera mig på, den sköna punkmusiken eller den snygga koreografin varav i slutet den ena kvinnan börjar smeta in sig med jordnötskräm och blåbär för att sedan ta fram en hel tejprulle, virra den runt sitt huvud och kropp för att till slut lägga sig ner på scengolvet och föreställa död. Allt detta gör hon medan sångaren/gitarristen Tobias Jundt står bland publiken och river av riff efter riff. Där försvann fokuset från musiken.
Om du bortser från det teatraliska och koncentrerar dig på det musikaliska levererar Bonaparte ösig punk där Jundt leder bandet framåt med sin sköna närvaro. När han inte hoppar rundor på scen eller hänger sig bland strålkastarna sitter han på knä och river av ett solo för att sedan lägga sig helt matt på scengolvet. Jundt och resten av bandet sprider en sådan stor energi att publiken får spring i ben och det blir ett slags rave(?)dans där ett flertal viftar på hela kroppen i trans, speciellt under bandets stora hits som Anti Anti, Too Much och deras helt fantastiska låt Do You Want To Party (With The Bonaparte), vem vill inte festa med dem?
Bonaparte är galna, härliga och riktigt intensiva. Jag säger bara en sak, ”Tyskar.”
Bonaparte finns på Spotify och du bör kolla in dem, klicka HÄR.
Bäst: Mankinds härliga energi och Bonapartes ösighet samt den ursnygga koreografin som de två kvinnorna bjöd på.
Sämst: Inget nämnvärt.
Fråga: Vart får tyskarna allt ifrån?
Betyg: 9/10
Bilder från konserterna hittar du HÄR.
Skribent samt fotograf: Jonas ”Madman” Persson.
____________________________________________________________
10/1 – 2012
REVIEW: Bonaparte and Mankind – Debaser Malmö
Mankind
Mankind consists of four guys from Stockholm who play a kind of hard, uncompromising rock.
I would describe them like this: The Hives and Refused makes love, nine months later a child is born and they call him Mankind.
The sound is absolutely amazing, every little tone of the instruments are in perfect balance while the song is heard loud and clear.
This is clearly one of the better concerts I have seen at Debaser.
Playfulness and joy characterizes Mankind. Debaser is too small when the members jumps into one another, wrestling each other down and hugging, while they have a smile on their faces. They have crowd-pleasing songs with riffs and solos that would make Dennis Lyxzén (Refused) proud.
The great energy from Mankind catches us in the audience, and the only 150 people that are here tonight dances like Debaser were sold out.
When it is time for Mankind to leave the stage Bonaparte does not let them and Mankind happily plays one more song.
Once they left the stage I eavesdrop to some comments from the audience, some says that Mankind may be the best band that have been on the club scene, others say that if they do not become big, they take collective suicide, I hope that the last was just talking.
Anyway, Mankind is a band that you should check out, especially if you like easy.going rock, energy to thousands and just want a damn big party.
Of course Mankind is on Soundcloud, click HERE.
Bonaparte
How do I best explain a band like Bonaparte? Music wise, they are in the category of electronic-punk rock with elements of funk. Stage show is one big choreographed theater show which beats the most bands out there.
The concert begins with a woman walking calmly out on stage wearing a white wedding dress and a ship on her head (it gets weirder). She stands in the middle of the stage, staring out towards the audience while When The Ship Is Thinking is played from the speakers, the rest of the band walks out on stage with obscure costumes while the woman begins to dance. The band’s costumes strips down after every song except for the two female dancers who are with the band – it is these two that stands for the theatrical. With each song, one of them walks on stage in a brand new outfit, we see everything from an aluminum-robot to have a computer screen on their head.
Although these two women are entertaining to watch they sometimes takes a little too much focus away from the music, I do not really know what to concentrate on, the cool punk-music or the stylish choreography which in the end, one woman starts to smear herself with peanut cream and blueberries and then picks up an entire roll of tape, wraps it around her head and body and then lay down on the stage floor and plays dead. All this she does while singer/guitarist Tobias Jundt stands among the crowd and tears of riff after riff. There goes the focus from the music.
If you ignore the theatrics and concentrate on the musical Bonaparte delivers some nice punk where Jundt leads the band forward with his cool presence. When he is not jumping around on stage or hangs from the headlights he sits on his knees and tears off a solo and then fold completely exhausted on the stage floor. Jundt and the rest of the band spreads such great energy that the audience starts to dance a kind of rave(?)dance where several wags their whole body in a trance, especially during the band’s big hits like Anti Anti, Too Much, and their amazing song Do You Want To Party (With The Bonaparte), who would not want to party with them?
Bonaparte’s crazy, funny and really intense. I only say one thing, ”Germans.”
Bonaparte is on Spotify and you should check them out, click HERE.
Best: Mankind’s great energy, Bonaparte’s punkiness and the gorgeous choreography from the two women.
Worst: Not much.
Rating: 9/10
Pics from the concerts can be found HERE.
Writer and photographer: Jonas ”Madman” Persson.