For the English review, scroll further down.

14/10 – 2012

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kan nästan svära på att jag såg Pink Floyd på scenen ikväll… Eller vänta, va?

Brit Floyd är världens största coverband, som är ute på turné med en av världens största hyllningsshower, A Foot In The Dark.
Detta är andra gången jag får äran att se detta respektfulla band. Första gången var på KB förra året då de endast spelade inför 300 personer med en avskalad scenshow, vilket inte hindrade dem från att leverera årets bästa konsert.
Ikväll består publiken utav ungefär 1500 personer och scenshowen är 124 000 gånger större jämfört med förra året. Det finns en stor bildduk och minst 30 strålkastare, samt en massa instrument. Framför scenen står mängder med stolar uppradade med nummer, Baltiska Hallen har förvandlats från en idrottshall till en arenalokal.

Ljus, bild, action! Klockan 18.00 på pricken släcks Baltiska Hallen ner, den stora bildduken lyser upp medan en projektor projicerar rörliga bilder på allehanda medlemmar samt albumomslag.
Rick Benbow kommer in och sätter sig bakom sitt keyboard under bildspelet, han börjar spela en längre version utav introt till Shine On You Crazy Diamond.
Efter några minuter äntrar bandets sologitarrist Bobby Harrison scenen, ställer sig långt till vänster och lyses upp av en strålkastare medan han spelar det klassiska gitarrsolot som låten börjar med. Resten av bandet kommer ut på scen och ansluter sig till Harrison – känslan är redan nu på topp och kommer vara så under hela konsertens gång.

”Money, get away. Get a good job with more pay and your O.K.” – jag har aldrig och kommer aldrig få se Pink Floyd live men när jag sluter ögonen under Money, hör det grymma basintrot och saxofonsolot känns det som att originalbandet står på scenen. Varenda liten ton ikväll är noga planerad och genomtänkt.

Det finns en hel del gåshudskänslor under konsertens gång. Speciellt under Another Brick In The Wall Part 2 där hela Baltiska Hallen släcks ner, två strålkastare tänds och söker genom publiken till helikopterljud.
Bildduken visar en liten docka som sitter framför en stor vägg och så fort ljuset lyser upp hela hallen och bandet börjar spela introt till denna fantastiska låt börjar publiken jubla högt, klappa händerna och stampa takten i golvet.
Baltiska Hallen skakar ikväll. Det enda som fattas är barnkören under refrängen. Allt hår på kropppen reser sig och jag har inte känt en sådan här mysstämning blandat med fascination i kroppen under någon konsert förut.

Första akten avslutas med Pigs.
Damian Darlington, bandets gitarrist/sångare/frontman/regissör ställer sig i strålkastarljuset och gör grisljud med hjälp av en Rocktron Banshee Talkbox (en av de märkligaste gitarreffekterna som skapats. Den tar emot utsignalen från gitarrförstärkaren och genom att gitarristen stoppar en plastslang i munnen kan han mima med munnen och på så sätt ge tonerna en röstlik frasering, instrumentet ”talar”). Instrumentaliskt är låten helt fantastisk och får mig att rysa till av välbehag än en gång, men sången blir lätt tråkig. Efteråt säger Darlington att det är dags för en paus på tjugo minuter vilket för mig känns lite onödigt då jag varken vill lämna stolen jag sitter på eller att Brit Floyd ska gå av scenen, jag vill ha kvar dem där för evigt.

Andra akten börjar med en extraordinär ljusshow likt inget annat, bara ljusshowen är värd biljettpriset. Bandet kör igång Echoes, som är otroligt lång med ett solo uppbyggt i flera olika lager. Nästa låt är en av mina personliga favoriter, Time.
Medan klockor ringer i bakgrunden blir publiken attackerade utav strålkastarna, bildduken lyser upp och visar en klocka som kommer allt närmare medan trummorna bygger upp till öppningsriffet. Darlington gör låten till sin egen med sin röst och det finns verkligen inga ord för hur bra detta är.

Under Hey You är det basisten Ian Cattell som står för sånginsatsen. Bildduken visar några rörliga bilder som har med olika delar av låten att göra.
Harrison och Darlington turas om att spela solot medan ljuset går på högvarv runt dem och än en gång skapas en fantastisk stämning.
Under nästa låt släcks Baltiska Hallen ner, Benbow börjar spela Nobody Home medan en strålkastare riktar sitt ljus mot en fåtölj långt bak på scenen, där Cattell sitter i sin dystra ensamhet medan han sjunger.
Framför honom står det en liten TV som visar en film, alltmedan låten fortlöper visar den stora bildduken en man som sitter i en fåtölj helt ensam på en stor äng och kollar på film som är synkad med filmen framför Cattell. Väldigt imponerande och dynamiskt.
När Nobody Home är slut går Cattell av scenen, medan Benbow går in i Comfortably Numb.
Darlington
sköter sången exemplariskt och än en gång blandas ljuset på ett proffsigt sätt med det dämpade gitarrsolot – behöver jag säga att håret reser sig även här?

Bandet går av scenen till stående ovationer. Alla i publiken börjar stampa hårt i golvet tillsammans med öronbedövande applåder, efter någon minut kommer bandet ut igen och Cattell är iklädd en svart lång rock a la Matrix.
Han frågar oss, ”Are there any weak people in the audience tonight? This is for you, Run Like Hell”. Han får publiken att fortsätta med de öronbedövande applåderna medan alla på scen skriker ”Run, Run, Run, Run, Run…”. När bandet går av scenen för andra gången sätts Monty Pythons Always Look on the Bright Side of Life igång i högtalarna.
Som sagt, det finns inga ord.

2011 gjorde Brit Floyd årets bästa konsert, 2012 har de lyckats med samma bedrift.
De blir bara bättre och bättre för varje gång och jag skulle inte vilja kalla dem ett coverband längre, snarare en pånyttfödelse.

Bäst: Svårt att säga då hela konserten är jämn rakt igenom, men Another Brick In The Wall, Time och Comfortably Numb.
Sämst: Pausen.
Fråga: Varför spelades varken The Great Gig In The Sky eller Welcome To The Machine?
Betyg: 10/10

Bilder från konserten hittar du HÄR.

Skribent samt fotograf: Jonas ”Madman” Persson

——————————————————————————–

LIVE: Brit Floyd at Baltiska Hallen • Malmö

14/10 – 2012

I can almost swear I saw Pink Floyd on the stage tonight … or wait, what?

Brit Floyd is the biggest cover band out there on tour with one of the world’s greatest tribute shows, A Foot In The Dark.
This is the second time I have had the honor to see this respectful band, the first time was at KB last year when they only played in front of 300 people with a stripped-down stage show, which did not prevent them from delivering the best concert that year.
Tonight the crowd consists of approximately 1500 people and the stage show is 124,000 times bigger than last year.
There is a large white screen and at least 30 lights and a lot of instruments. In front of the stage there is a lot of chairs lined up with numbers, Baltiska Hallen has transformed from being a sports hall to a local arena.

Light, Image, Action! At 18:00 sharp Baltiska Hallen goes dark, the big picture screen lights up and a projector is projecting moving images on Pink Floyd and their album covers.
Rick Benbow comes out on stage and sits behind his keyboard during the images, he begins to play a longer version of the intro to Shine On You Crazy Diamond.
After a few minutes, the band’s solo guitarist Bobby Harrison enters the stage far to the left, lit by a spotlight while he plays the classical guitar solo in the beginning of the song. The rest of the band comes out on stage and joins Harrison – the feeling is already at its peak and will be so for the whole concert through.

”Money, get away. Get a good job with more pay and your OK ”. I have never, and will never get to see Pink Floyd live, but when I close my eyes during Money, hear the awesome bass intro and saxophone solo, it feels like the original band is on stage. Every little tone tonight is carefully planned and thought out.

There are a lot of goosebumps during the concert. Especially during Another Brick In The Wall Part 2 where the entire Baltiska Hallen goes black, two headlights light up and search through the crowd to helicopter noise.
A photo canvas shows a small doll that sits in front of a large wall and as soon as the light illuminates and the band starts playing the intro notes to this amazing song the audience starts to cheer loudly, clapping their hands and stomping their feet in the floor.
Baltiska Hallen is rocking tonight. The only thing missing is the children’s choir during the chorus, but you can not ask for everything. All the hair on my body is standing up and I have not had this kind of cosy sentiment mixed with fascination in the body during a concert before.

The first act ends with Pigs.
Damian Darlington
, the band’s guitarist/singer/frontman/director stands in the spotlight and makes pig sounds using a Rocktron Banshee Talkbox (one of the most remarkable guitar effects created. It receives the output signal from the guitar amplifier and when the guitarist puts a plastic tube in his mouth, he can then mime with his mouth, thus giving voicelike phrasing, the instrument ”speaks”).
Instrumentally, the song is absolutely amazing and makes me shiver of pleasure once again, but the singing is slightly dull.
Afterwards Darlington says that it is time for a twenty minute break, which to me seems a bit unnecessary.

The second act begins with an extraordinary light show like no other, just the light show is worth the ticket price.
The band kicks off Echoes which is incredibly long with a solo made up of several different layers.
Next song is one of my personal favorites: Time.
With the bells ringing in the background, the audience gets attacked by the headlights, image screen lights up and displays a clock that comes closer while the drums build up to the opening riff. Darlington really makes the song his own with his voice, and there are really no words for how good this is.

In Hey You, the bassist Ian Cattell sings. Harrison and Darlington take turns on playing the solo while the light is booming around them and once again, creating a fantastic atmosphere.
During the next song Baltiska Hallen goes black, Benbow starts playing Nobody Home while a spotlight directs its light onto a chair at the back of the stage.
There sits Cattell in his gloomy solitude while he sings. In front of him is a small TV showing a movie, all while the song is going on all over the big screen. It’s showing a man sitting in a chair all alone on a big meadow, watching a movie that is in sync with the film in front of Cattell. It is truly impressive and dynamic.
When Nobody Home is over, Benbow starts playing Comfortably Numb.
Darlington handles the vocals brilliantly and once again the light is mixed in a professional manner with the subdued guitar solo – need I say that the hair rises again?

The band exits the stage to a standing ovation.
Everyone in the audience starts stomping hard on the floor to a deafening applause. After a minute the band enters the stage again, with Cattell wearing a long, black coat a la Matrix.
He asks us, ”Are there any weak people in the audience tonight? This Is For You, Run Like Hell”. He gets the audience to continue the deafening applause while everyone on stage is screaming ”Run, Run, Run, Run, Run …”.
When the band walks of the stage for the second time, Monty Python’s Always Look on the Bright Side of Life is running through the speakers.
As I said, there are no words.

Brit Floyd delivered the best concert of 2011, and there is no doubt that they’ve repeated their success this year. They just seem to get better and better each time and I would not call them a cover band anymore, rather a rebirth.

Best: Hard to say when the whole concert is so good, but Another Brick In The Wall, Time and Comfortably Numb.
Worst: The pause.
Rating: 10/10

Photos from the concert can be found HERE.

Writer and photographer: Jonas ”Madman” Persson

 

Ett svar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas