31/10 -2013
Hur otillbörligt begreppet supergrupp än kan anses vara är det en vanlig benämning på Casablanca – ett band med en minst sagt stjärnglänsande sammansättning. De fem medlemmarna har alla musik- eller, som i basisten Mats Rubarths fall, sportkarriärer i bagaget men har alltså sammanslutit sig under gemensamt namn och släppt två album, det senaste bara för en dryg månad sedan. Med sin lättdiggade rockmusik är de kanske det minst skräckinjagande man kan råka se en halloweenkväll som denna, särskilt med tanke på att gitarristen Ryan Roxie turnerar världen med skräckrockens mästare Alice Cooper och inte är på plats ikväll av just denna (om än i högsta grad giltiga) anledning. Det har dock ändå potential att bli obscent bra.
Runt midnatt är det showtime och bandet tågar upp på scen. Sångaren Anders Ljung tar sig fram genom den faktiskt ganska stora publiken på golvet och brister ut i Deliberately Wasted. Denna grymma låt från första plattan garanterar en lovande start på setet med skyhög energi redan från början. Intensiteten håller i sig när de går direkt över i titelspåret till nya albumet, Riding A Black Swan. Jag förundras ständigt över Josephine Forsman som är hård som stål bakom trumsetet och har en glöd och inlevelse som hotar att blåsa av det affischprydda taket. Det känns att bandet brinner för det nya materialet, även om jag ändå tycker att låtarna från förra plattan har en skön lite råare edge. Gitarristen Hakim Krim gör sitt bästa för att fylla Ryan Roxie’s skor och jag tycker faktiskt att han lyckas bra. Han har en helt självklar lekfullhet på scen och flera partier under spelningens gång får en extra jammig kvalitet.
I mitten av setet upplever jag en svacka låtmässigt, åtminstone i jämförelse till min imaginära setlist. Jag är till exempel inte särskilt förtjust i The Giant Dreamless Sleep, som det nyligen släppts video till, då den inte riktigt har det driv jag uppskattar med det här bandet. Framförandet kantas dock av en karisma och charm som fascinerar mig och en del inslag i låtar jag egentligen inte gillar framstår här ändå som smått geniala. Anders Ljung förkroppsligar en perfekt blandning mellan awkward och cool och med vinflaskan i näven sjunger han med sin karaktäristiskt melodiska och skönt riviga röst. Han bjuder in oss att kvällen till ära sjunga med våra döda, och det gör vi till senaste singeln Hail The Liberation och lika nya No Devil In Me. Den senare har både ett roligt riff och härligt släpig sång i refrängen. Erik Stenemo lägger grymma gitarrstämmor och svarar på Hakims slingor från andra sidan scenen. Mats Rubarth har lagt an ett svartögt stoneface han behåller nästan hela spelningen, men hanterar basen desto mer avslappnat. Ljudet på de tre Gibsoninstrumenten är oklanderligt bortsett från lite rundgång och teknikstrul mellan två låtar som Anders försäkrar kommer ta exakt 33 sekunder att lösa. Han passar även på att presentera sin personliga favoritlåt, Barriers, det märks att han tar i lite extra. Jag är glad att vi äntligen får lite fart och slutet av setet verkar ta upp kvaliteterna från starten.
Efter en något trött version av Love And Desperation avslutas setet med It’s Alright – enligt mig den tveklöst bästa låten från senaste släppet, trots dess stundtals ganska uppenbara likheter med Alice Cooper-låten Detroit City (som Roxie varit med och skrivit). Publikresponsen är bra liksom under större delen av spelningen och jag måste också vråla med lite i denna partydänga till avslut. Casablanca gör ett bra framträdande och är definitivt ett band som ska höras live ännu hellre än på skiva. Jag ser fram emot att se dem i full sättning igen inom en förhoppningsvis inte för avlägsen framtid.
Betyg: 7/10
Låtlista:
1. Deliberately Wasted
2. Riding A Black Swan
3. Some Misty Morning
4. Apocalyptic Youth
5. The Giant Dreamless Sleep
6. Hail The Liberation
7. No Devil In Me
8. Barriers
9. Love And Desperation
10. It’s Alright
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Foto: Skribentens dåliga mobilkamerabild av anledningen att ordinarie fotograf dessvärre insjuknat och ej kunnat närvara.