2013-07-26
Härom året såg jag Casablanca på Sticky Fingers med Ryan Roxie, jag dömde ut det en aning då det var lite stökigt live och då jag inte tyckte att sångaren Anders Ljung höll måttet riktigt.
Efter detta kom plattan Apocalyptic Youth, en platta jag gav en snabb genomlyssning och tänkte att den var helt ok. Efter detta har jag dock inte ägnat bandet någon större uppmärksamhet.
På Tube Stage får vi dock se ett Casablanca med Hakim Krim på gitarr. Jag råkar vara mycket svag för hans spelsätt och tillsammans med Casablanca’s musik blir det ett väldigt lyft.
Man märker att Anders har tagit tag i sången, nu är det inte lika ungdomligt utan lite mer skrikigt och stundtals kan jag ana en viss Phil Lynott-frasering.
Erik Stenemo och Hakim bildar en riktigt giftig gitarrduo som även de utstrålar en viss Lizzy-feeling, vilket alltid blir fallet när Hakim greppar sin gitarr.
Casablanca idag känns mycket hårdare, mycket farligare och mycket bättre. Jag vet inte om Ryan Roxie (som är ute på turné med Alice Cooper för tillfället) hade gjort detta bättre, det är såhär det ska låta.
Josephine Forsman utklassar de flesta bakom trummorna och Mats Rubarth spelar bas betydligt bättre än jag tidigare sett honom göra.
Jag går ifrån spelningen med en känsla av att jag måste ta fram Apocalyptic Youth på nytt och sätta mig in i den närmare. Visserligen är den ju mycket mer slick än det vi fick uppleva live igår, men man märkte att det fanns bra med krut i låtarna.
Detta var en fräsch och uppiggande överraskning, jag är väldigt glad att jag fick chansen att se denna uppvisning i melodiös hårdrock.
Bäst: Att soundet numera är såpass hårt och inte längre lika poppigt.
Sämst: Att jag stod lite för långt ut på höger sida och inte fick höra en tillräckligt bra mix av gitarrerna.
Betyg: 8/10
Skribent: Viktor Skatt