30/3 – 2017
Du som läser detta har den fantastiska möjligheten att genom bokstäver arrangerade i meningsbildande ordning samt pixlar sammansatta till en visuell avbildning av verkligheten få följa med Tottie och Sajko på kryssning – i vanlig ordning arrangerad av världens bästa Close-Up Magazine. Båt nummer 19, som vi är lyckliga över att ha fått vara med ombord på, har tack vare line-up:en givits det ödesdigra smeknamnet ”doombåten”. Denna upplagas programblad innehåller nämligen tunga storheter så som Electric Wizard, Candlemass, Orange Goblin, Kongh, Monolord och Saturnalia Temple – en uppställning som därtill kryddats med en nypa högre tempo i form av Discharge, Bombus och Martyrdöd. Det visar sig bli en riktigt stark blandning, inte helt olik de plastglasgroggar man ofta imundigar på denna sortens tillställningar.
Jag börjar från början. Klockan har äntligen börjat närma sig tiden för avsegling, och det är som alltid imponerande att skåda det massiva uppbåd av hårdrockare i olika utformning som samlats i Värtaterminalen. Framförallt är det kontrasten mellan nybyggda, rena, fina ytor och den stora, mörka massa av svartklädda, långhåriga människor som jag är förtjust i. Man pratar med de man känner och tatuerar in varandras hyttnummer på armarna (okej, kanske inte på riktigt men det vore faktiskt en bra idé… för tillfället). Snabbspolning framåt: vänta på ombordstigning, biljett/ID-kontroll, marschera genom kalla glasgångar mot fartyget, komma på, leta vilset efter hytten, hitta hem, installera sig. Så. Vi tittar på spelschemat och inser att det kommer bli en intensiv kväll. Ändringar i spelschemat innebär dessutom att Electric Wizard lagts två spelslottar tidigare, vilket känns viktigt att hålla koll på så man inte missar headlinern. Plötsligt visar klockan 20:45 och vi befinner oss i helt fel del av båten!
Vi springer förbi tax free:n, där muminletande barn och ryska familjer försvårar vår framfart, en av oss har dessutom lite för mycket klackar för bekvämlighet (säger inte vem, men det rimmar på dundertecknad). Vi gör entré i Starlight Palace samtidigt som ett brutet, skorrande avgrundsvrål fyller våra öron. Detta måste tolkas som att vi precis hunnit fram i tid för att se Martyrdöd gå på scen. Medan Tottie gör sin grej i fotodiket dras de människor som dvalts i skuggorna vid baren mot scenen likt malar till ljuset. Båtfärdens ljudmässiga startskott i form av bandets omåttligt brutala crustpunk är nämligen svår att motstå. Trummornas urskillningslösa bankande verkar vilja sätta takten för maskineriet med sikte på Åland och tax free-spriten. De vrålade texterna är helt omöjliga att urskilja, men jag anar att de annars nog vore ytterst poetiska. Bakom allt rasande, skramlande ös gömmer sig ofta en spöklikt vacker gitarrslinga och det är när sådana melodier nästan helt döljs i en storm av oljud som det blir intressant. De river av Victoria från näst senaste plattan Elddop och balanserar som så ofta på kanten mellan kaos och skönhet. Bra ljud är lika oväsentligt här som en välpolerad framtoning, det ska och får vara skitigt. Det är en bra inledning med enformighet som enda riskfaktor.
Till mångas förtret har försäljning av alkohol i tax free-butiken på utresan stoppats på temakryssningar likt den vi befinner oss på. Även om jag förstår besvikelsen över detta hoppas jag att det går att vända den till en upplevelse mer fokuserad på musik och med fler minnen att ta med sig i hamn. Barhäng är också kul, och jag blir bara så lycklig när jag ser tuffa rockers sitta och smutta på rosa jordgubbsdrinkar.
Det blir mycket spring mellan scenen och hytten, eftersom det är viktigt att försöka hinna måla om naglarna mellan varje band (säger inte vem, men det rimmar på Pottie). Plötligt får vi bråttom till scenen, då programmet förkunnar att det är doom-dags! Monolord står på 
schemat, ett band som Sajko länge velat, men hittills inte lyckats, se live. När draperierna dras isär och avslöjar trion står denna beredd med inledningsspåret från urbra senaste släppet Vænir (2015), Cursing The One. Detta skulle i andra ord kunna förklaras som ett djupt vibrerande muller i en så perfekt tung och långsam takt att samtliga huvuden i publiken ofrivilligt börjar guppa upp och ned som flöten. Jag hypnotiseras av styrkan i det enkla, det upprepade och tunga. Det är väl just detta som är grejen med doom – genialisk enkelhet som ändå drar med en, som ett massivt ekolod, rakt ner i djupet. Monolord har därtill en intressant mystisk ljudbild (om man undrar hur de får till detta på skiva kan jag bara säga att det är möjligt att en kaffebryggare är inblandad…) komplett med ändamålsenlig fuzz och ett ordentligt eko som får Thomas Jägers ”tack så mycket” mellan låtarna att låta som att han menar det fyra gånger så mycket som alla andra. Med låtar 
som inte sällan snuddar vid 10-minutersstrecket blir det inte så många innan det är dags att rusa vidare för att kanske hinna måla naglarna, men vi får i alla fall gunga med till både sjögång och Empress Rising och då får man vara nöjd.
Spelningen med Electric Wizard har som sagt tidigarelagts, så det är inte konstigt att vi måste springa för att hinna till denna (eller?). De är dock lite sena, så folk hinner köpa bärs medan båten skakar förväntansfullt inför spelningen – alternativt är vi på väg att gå på grund. Trots peppen i förväg slås jag hårt av detta bands coolhet när de går på scen. Det låter riktigt bra, och 
båten skakas nu av mardrömstunga riff snarare än av Östersjöns piskande vågor. Jag sugs in i projiceringarna bakom bandet som tillsammans med musiken skapar en fascinerande alternativ verklighet som trollbinder och vägrar släppa ut mig på flera minuter. Jag kommer tillbaka lagom till insikten att Justin Osborn med band verkligen har publiken i sin hand under medryckande Black Mass. Någon tar textraden Hear me Lucifer/Take me higher, higher lite väl bokstavligt och tar sig någon extra meter över havet genom att surfa ovanpå resten av publiken. Det mäktiga bandet skapar en riktigt tät och närvarande atmosfär som med en stor låtrikedom i ryggen blir riktigt storslagen. Det tråkiga är väl främst att det när de gått av känns lite som att festen är slut, många tar sin tillflykt till hytten och när det är dags för nästa band ut är det glest i leden.
Kongh sågs senast som förband till Meshuggah för bara någon månad sedan. Jag tyckte då att de gav ett ojämnt framträdande som bara inte lyfte live – men min bristande entusiasm inför detta band kanske helt enkelt beror på att jag sett dem för många gånger 
utan att de gjort något nytt. Baserat på detta kollar jag denna kväll bara av dagsformen, och det låter bra, men jag fängslas bara inte och mitt omdöme från sist kan få gälla här också.
Vid det här laget är det sent oavsett om man slagit om till finsk tid eller fortfarande går på svensk, och vissa av oss har börjat känna sig trasiga och trötta (säger inte vem, men det rimmar på Kajko). Den som jag inte heller säger vem, men som rimmar på Shottie, håller Access-fanan högt och ser heroiskt till att festen ombord fortsätter till avslutande dragplåstret Orange Goblin. Jag fick återberättat för mig morgonen därpå om ett energirikt gig med en luftgitarrspelande sångare som underhöll den positivt överraskade fotografen (som aldrig förut sett detta band live och aldrig riktigt fastat för deras musik) så pass att hon behövde stanna kvar och se hela spelningen. Viktigt att poängtera är dock att när det kommer till Close-Up-kryssningar är det av största vikt att inte ta ut sig för hårt på kvällen, då det alltid finns bra band man inte vill missa även dagen efter. Om Tottie ångrar sina bravader låter vi vara osagt.
31/3 – 2017
Efter en stadig frukost av mousserande vin och resorb är det dags för dag två som inleds med något ännu magstarkare. Saturnalia Temple har äntrat scenen och uppbådar ett tjutande och dånande oväsen som skakar om allas onda huvuden på ett obehagligt men välbehövligt sätt. Sedan går de in i ett stabilt långsamt 
doom/stoner-gung som verkar lenande för alla baksmällda hjärnor. Någon har misslyckats med att lyssna på detta band tidigare (säger inte vem, men det rimmar på blundertecknad), men spelningen fungerar som en utmärkt introduktion till bandets ockultpräglade doom. Det avskalade framträdandet gör inte det hela mindre intressant. Att stå stelt och growla samtidigt som man levererar i nära oändlighet upprepade, lätt skeva riff är överraskande kraftfullt, om än på bandets subtilt bisarra sätt. Mellan låtarna gör man gärna knäppa ljud med sina instrument innan man går in i ett nytt, skönt vaggande som får en att glömma sina bakfyllerelaterade sorger. Jag måste lyssna mer på deras så kallade ”black magic metal”.
Vi hinner ta oss en Long Drink (väl ett måste på Finlandsfärja), som direkt efter tandborstningen fick en helt ny smak (wow! testa detta!), innan det är dags för ett band som vi alltid är taggade inför. Bombus går på till ett pampigt intro – det är kaxigt, men göteborgarna brukar alltid lyckas leva upp till det. De drar igång grymma Let Her Die och det är som att klockan plötsligt slår bästa speltid snarare än 12:20 på eftermiddagen. Bombus är lika med party och jag älskar den energiväckande, hårt rockande kvaliteten hos dem. Denna gör dock att jag först inte hör hur det faktiskt låter eftersom jag är så pepp. När de går in i Rust från fjolårets Repeat Until Death blir det tydligt att det inte bara är tekniken som spökar: den annars så solida enheten står på darriga ben idag. Feffe välkomnar oss med glimten i ögat till ”detta lunchgig” och säger att han känner igen flera av oss från igår när vi drack starköl ombord på denna båt. Kanske är detta skälet till att sångstämmorna är lite väl vilda, basen låter ganska tunn och vissa missljudande gitarrtoner slipper ur händerna på någon av de båda strängbändarna (jag tänker inte ens rimma på vem här). Bäst låter det i The Poet And The Parrot-låtarna, som jag antar att de goda herrarna kan riva av även i den djupaste sömn. Då är det bra ös och riktigt bra hår och jag vill inte kritisera. Jag blir som mest besviken på låtarna Deadweight och Repeat Until Death som borde vara riktiga knytnävsslag live i kontrast till den välpolerade inspelade versionen. Jag önskar att jag får se dem i bättre form snart.
Om Bombus lät trötta idag är Discharge den kompletta motsatsen. Om man kunde leda bandets energi på scen till fartygets motor skulle vi säkert kunna åka förnyelsebart hela vägen tillbaka till Stockholm. De bryter mönstret av långsamma, gräsdoftande riff vi lyssnat på merparten av resan med thrashhårt arrangerade, ursinnigt gladpunkiga riff som byter av varann i ett rasande tempo. De spelar The Nightmare Continues och andra klassiker från jubilerande 1982-plattan Hear Nothing See Nothing Say Nothing och sångare JJ Janiak springer och hoppar runt på scenen som om han helst inte vill fastna på bild i Totties kamera. 
Trots detta tycker Tottie att de ser bra ut. Hon hävdar nämligen att hon kan se om ett band är bra eller inte, genom kameran – det måste vara någon slags fotografmagi som skribent-Sajko inte förstår sig på. Eftersom punk inte är den genre som ligger mig allra varmast om hjärtat får vi helt enkelt lita på Totties omdöme här. De såg bra ut!
Till allra sist är det anrika Candlemass som får lov att avsluta och sänka båten, eller i varje fall föra den i Värtahamn. Det blir en tight och välljudande sista spelning, där samtliga medlemmar visar upp sin respektive virtuositet – kanske framför allt Mats Levén vars sång låter exceptionellt bra. De spelar åttiotalsdängan A Cry From The Crypt och jag gillar det doomigt släpiga, trots att betoningen genomgående verkar vilja ligga på det episka. Bombastiskt vibrato och strålkastare som bländar publiken på vad som känns som vartannat taktslag överväldigar mig. Det är bara mycket, och jag som har problem med det episkt storslagna från början kan inte sträcka mig längre än att jag tycker att det är tufft – på ett gubbigt sätt. Och så plötsligt händer det, inte minst till min egen stora förvåning: jag har blivit mätt på musik. Inte illamående proppmätt, utan egentligen mer bara nöjd: mätt och belåten.
Det har varit en riktigt bra båt och nu återstår bara resan tillbaka till fastlandet och reflektion över upplevelsen. Vi har sett och hört bra musik, träffat trevligt folk, räknat antalet utsvängda jeans och västar med frans, förundrats över folk med solglasögon inomhus (eller säger man inombords?), blivit skrämda av en joker med en gummigris, ätit pyttipanna, fått en privat konsert av en grottman uppe på soldäck och gått iland en grym upplevelse (och eventuellt lite tax free-sprit) rikare. Tack Close-Up!
Skribent: Sajko
Fotograf: Tottie
