5/3 – 2018
Arrangör: Triffid and Danger
För portugiserna är det turnéavslutning. Moonspell kommer inte att följa med när kvällens huvudband kuskar vidare i Europa i några dagar till. De verkar dock inte vara det minsta slitna efter några veckor på vägarna.
Jag var tämligen besviken på Moonspells färska släpp 1755 och måste erkänna att det är ett vågat drag att spela så många låtar från en skiva som publiken knappt hunnit bekanta sig med, och som dessutom framförs på ett, för många, främmande språk. Hela sju av totalt elva låtar är hämtade från detta album. Men materialet växer live.
Sångaren Fernando Ribeiro kommer ut på scen utklädd till dödgrävare och sätter stämningen direkt. Musiken från det aktuella albumet växer i det levande formatet och dramatiken iscensätts på ett strålande sätt av sångaren. Visst går det att störa sig en aning på att så stora delar av musiken framförs playback, men det är också att vara petig.
När låtarna från 1755 får sällskap av mer klassiska nummer som Alma Mater och Opium så hittar gruppen ännu mer rätt. Allra bäst blir det i mäktiga avslutningen Full Moon Madness.
Betyg: 7 av 10.
Britterna har skärpt till sig. Åtminstone på skivfronten. Albumet som turnén avser, Cryptoriana – The Seductiveness of Decay, är gruppens starkaste och mest inspirerade på flera år. Tyvärr visar det sig att materialet inte riktigt håller samma klass live.
Ett av de största problemen som Cradle of Filth år 2018 har är att de nyare låtarna inte riktigt håller samma kvalitet som det äldre materialet. Dessutom är spår som You Will Know The Lion by His Claw och Darkest Magick In Practice (från föregående släpp Hammer of the Witches) fruktansvärt långa. Låtarna hade mått bra av att kortas av.
Ett ytterligare problem är bandets scenshow. Eller brist på sådan. Det teatraliska rykte som gruppen har byggt upp kan vi spränga i småbitar. Dani Filth gör det han kan på scen för att försöka hålla igång publiken, men lyckas sällan. Gitarristen Richard Shaw har ett eget scenspråk, men under gruppens spelning avtar även detta mer. Resten av bandet påminner om Slayer i corpse paint. Cradle of Filth behöver fundera på hur man ska ge showen en nytändning. Det blir inte heller bättre av att ljudet ibland låter fel (för mycket trummor), Lindsey Schoolcraft står för falsksång i bland annat The Promise of Fever och Heartbreak And Seance (fel på medhörningen?) och att den annars makalöst duktige trummisen Martin Skaroupka hamnar fel i slutet på en annars klanderfri Dusk And Her Embrace (återigen medhörningen?).
Allra bäst blir det de stunder när gruppen lugnar sig något, och låter det allra värsta manglet läggas åt sidan. Bathory Aria är en välkommen 20-åring, som borde vädras oftare sin längd till trots. The Death of Love hade haft en hit-varningsstämpel på sig om den hade framförts av ett annat band. Den frenetiska inledningen i Guilded Cunt skulle göra många andra band avundsjuka, men energin håller inte hela vägen i mål. Lagom till extranumren och ”publikfrieriet” i form av till exempel Nymphetamine och Her Ghost in the Fog så känns bandet trött och publiken avslagen.
Betyg: 4 av 10.
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby