D-A-D_AccessRock_Hannola_SRF2015_2E2A2630
2015-06-03

D-A-D, Danmarks främsta rock’n’roll-export de senaste 25 åren, får äntligen en headline-slot under onsdagen på allas vår favoritfestival. Bandets mest iögonfallande karaktär, basisten Stig Pedersen som med sina tvåsträngade och fullkomligt bisarra skapelser till instrument gjort sig världsberömd, lyckades i dagarna ramla och bryta armen. Detta avbräck hade kunnat ta hårt på bandet, vem skulle kunna lära sig spela tvåsträngad bas på så kort tid? Danskarna lade ingen tid på att oroa sig utan en ersättare hittades tämligen omedelbart.

Vid midnatt går bandet på Sweden Stage. Det första som slår en är de enormt maffiga riggarna som monterats upp, det är sex meter höga Marshall-riggar som hänger lutande, uppburna av kranar. Det visar sig snart att dessa riggar är en del av den maffiga ljusshowen som bandet bjuder på. Musikaliskt finns det inte mycket att anmärka på, D-A-D är enormt tighta och trots att de är ett så pass gammalt band har de inte tappat stinget. Scenshowen är läcker, med två podium på scenens flanker där medlemmarna kan turas om att springa upp och käka strålkastarljus likt Slade på 70-talet. Det tre meter höga trumpodiet är även det imponerande. De bjuder på en välkoreograferad show som verkligen skiljer dem från andra band som står still och spelar sina instrument.

Trots att allt är upplagt för en tokbra konsert och publikhavet är massivt är det något som fattas. Jag har alltid tänkt mig D-A-D som ett partyrockband, ett band som bjuder på dansant underhållning för den livsbejakande festivalbesökaren. Efter 50 minuter inser jag att samtliga låtar har gått i exakt samma tråkiga mellantempo och en vän frågar mig vad de egentligen klassas som. Han tyckte att det lät som grungerock, jag förklarar att dessa låtar som spelas just nu skapades under en tid då rockband var lite förvirrade.

D-A-D är ett band som borde kunna lyfta vilken fest som helst, de har hits men mjölkar albumspår i oändlighet bara för att de har lång speltid. Det håller inte, på festival är folk där för att höra hitsen. Så är det, anpassa er eller så blir det som igår: att folk drar. Mot slutet kommer till slut Sleeping My Day Away och Laugh And ½. Too little, too late kan jag tycka. Jag ville få en käftsmäll, istället stod jag och funderade över ifall det gick att somna stående.

Bäst: Ljusshowen och det energiska framträdandet är av högsta klass.
Sämst: Bara för att ni har lång speltid behöver ni inte mjölka varje halvdan låt i oändlighet. Har ni hits så spela dem.
Betyg: 5/10

Fler bilder finner du HÄR.

Skribent: Viktor Skatt
Fotograf: Hannola

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas