2015-10-15
Giuda
Det var precis nyligen, inför bandets turné med Danko Jones, som jag stiftade bekantskap med det italienska bandet Giuda.
Jag hade fått höra att detta gäng lät som en blandning mellan Sweet och Slade. Helt omöjligt. Det har inte funnits ett band sedan 70-talet som låter så, för det går inte.
Upp på scen, på en av stadens absolut bästa musikscener, trevar fyra medlemmar ut och börjar köra igång sin boogierock i form av Racey Roller. Gitarristerna och basisten ser ut som regelrätta knegare, ingen i bandet har långt hår och absolut ingenting med deras framtoning (förutom utsvängda byxor) utstrålar någon form av glamour. Deras gitarrförstärkare av märket Davoli ser dock riktigt sexiga ut, jag vet inget om det mer än att utseendet skriker italiensk efterkrigstid och att ljudet skriker att detta är helt rätt.
När sångaren Tenda till slut kommer upp på scen drar de igång Tartan Pants inför en publik som ännu inte riktigt kommit på plats och än mindre förstått vad de ser framför sig.
Den energiske sångaren och den charmige Lorenzo på gitarr visar sig snart vara de som frontar bandet på allvar. Tenda utstrålar både garagerock och soul och med sitt elektriska kroppsspråk visar han hur man verkligen njuter av att stå på scen. Lorenzo är något så bisarrt som ett italienskt svar på Andy Scott (gitarrist i Sweet) och Dave Hill (gitarrist i Slade), han har de höga sångpassagerna och jag utgår från att det är han som är den kreativa hjärnan bakom bandet.
Låtarna går antingen i rak fyrtakt à la Status Quo och AC/DC eller i en 70-tals Blockbuster-shuffle, det är sjukt att de ligger och snuddar vid det som ej går att återskapa.
I Spanien skulle jag vilja påstå att bandets motsvarighet är ’77, som låter exakt som 70-talets AC/DC fast med egna låtar. Giuda breddar dock influenserna något och undviker den snäva nisch som spanjorerna fastnat i. Det låter både Rock N Roll, tidig glam och engelsk oi!-punk. Bägge banden har dock samma problem, låtarna är bra och har ett kanonsound men texterna låter som parodier.
Styrkan hos Giuda sitter i deras spelglädje, det är helt fantastiskt roligt att se ett band spela denna typen av musik och bara göra det för musikens skull. Inget spektakel och inget smink, bara tuggummirefränger och sväng levererat av killar som ser ut som vilken knegare som helst. Ärligheten är slående och det är svårt att inte vinnas över. Publiken tilltar stadigt under konsertens gång och mot slutet får bandet storslagna applåder för sin insats.
Detta är definitivt ett band jag kommer fortsätta att följa, ett band som faktiskt kan skriva musik som sina influenser och som visar att musik handlar om att ha kul.
Bäst: Soundet och glädjen!
Sämst: Det halvdana uttalet och de lite lökiga texterna adderar starkt till charmen men lär stå i vägen ifall bandet vill breaka stort.
Betyg: 7,5/10
Skribent: Viktor Skatt
Foto: Dave Bertram (bilder tagna 2015-10-01 på Debaser Medis. Se alla bilder här.)
_______________________________________________________________________________________________________________________________________
Danko Jones
För nio år sedan stod jag utan biljett till Danko Jones på Sleep Is The Enemy-turnén, då jag ännu ej fyllt 18. Livet sög. Denna kväll kan jag trots allt känna en form av återupprättelse när jag hämtar ut mitt Access All Areas-pass och välkomnas in till Pustervik. Valet av konsertsal är ypperligt, då jag tycker att Pustervik alltid lyckas leverera ett väldigt bra ljud och är ett väldigt bekvämt ställe att besöka, både som musiker och konsertbesökare.
Bandet äntrar scen och kör igång med den tämligen o-hittiga The Rules, följt av klassikerna Play The Blues och Sugar Chocolate som direkt höjer temperaturen i salen avsevärt.
I flera år har jag undrat hur Danko Jones och basisten John Calabrese lyckas hålla sig så otroligt fräscha och alerta, såhär långt in i karriären borde ju vem som helst börja se lite loj ut eller tappa något i intensitet. Det kanadensiska vattnet verkar dock innehålla annat än bromsklossar för Danko går på med samma kraft som alltid och John ”JC” är lika supercool som alltid med sin lågt hängda bas och italienska frisyr. Ingen ny nisch, inga utsvävningar, bara mer rock om att ligga.
Ett av konsertens bästa partier dyker upp ganska tidigt, då man kör igång den svängiga Forget My Name. Rich Knox får svänga på bakom trummorna och förhoppningsvis kan han få slippa gå samma öde till mötes som bandets övriga hundra trummisar som kommit och passerat. Något är mystiskt med ruljansen på batterister som bandet haft.
Låten övergår snabbt i en kul cover i form av Die, Die My Darling av Misfits, en låt som passar bandets sound som handen i handsken.
Efter Samuel Sin kommer publiken igång som mest i First Date.
Danko är en våldsamt skicklig frontman och får med sig varenda en i publiken, under låtarna hetsar JC på ännu mer och trycket blir påtagligt i lokalen.
Kvällen till ära filmas giget inför framtiden, det känns dock inte som att bandet på något sätt gör sig till eller bjuder på något annat än sitt vanliga, maximala ös. Framför oss står ett band som föredrar att fotograferna tar kort under slutet av konserterna, för att få den rätta känslan. Det är på riktigt.
Sedan jag upptäckte bandet har de släppt ytterligare fyra studioalbum och setlistan hoppar friskt över tiden. Däremot står det klart att Never Too Loud och Rock And Roll Is Black And Blue är två album från ”senare” år som inte riktigt har fått något fäste vare sig hos fansen eller på setlistorna. Lika bra.
Ikväll får jag för första gången (tror jag) höra min gamla favorit Sex Change Shake och material från Fire Music. Att bandet nu inkorporerat allsångsmelodier à la Iron Maiden i vissa nya nummer ger bara en extra skjuts live då hela trion tar i för fulla muggar. Det enda är att de kunde ha gjort melodierna lite mer repetitiva och enkla för massorna, bara för att de själva inte dricker ska de inte tro att folket står torrlagt.
Mot slutet bjuder man även in Tenda från Giuda att sjunga Thin Lizzy-låten Are You Ready, vilken undertecknad vill hylla å det grövsta. Stoltheten lyser igenom när bandet får tolka sina hjältar, som även får ett omnämnande i alltid lika storslagna Bring On The Mountain (Become The Mountain). Det gospel-crescendo Danko alltid lyckas få till med sitt snack är helt otroligt och även om han kört samma inrepade avslutning hundratals (kanske tusentals) gånger så går man igång varje gång.
”This heart gets stronger, this skin gets thicker, this mouth gets louder”!
Danko Jones är alltid the real deal.
Bäst: Att man, trots rollen av bedömare, aldrig kan undvika att dras med i öset. De vinner alltid över en.
Sämst: På en onsdag tillåter aldrig publiken att det blir den där sista gnistan som krävs för att de ska komma upp på bandets nivå av intensitet.
Betyg: 8,5/10
Skribent: Viktor Skatt
Foto: Dave Bertram (bilder tagna 2015-10-01 på Debaser Medis. Se alla bilder här.)