13/9 -2013
En åskknall ljuder långt ute på Östersjön, men det är inte en storm på väg, utan bara Dark Tranquillity som kommit för att skaka om Close-Up Båten för fjärde gången. Nu har äntligen många av de hårt rockande passagerarna tagit sig från hytterna och till scenen, det vrålas friskt när bandet går på scen. De öppnar starkt med Terminus (Where Death Is Most Alive) mot en projicerad bakgrund av märkliga videos, psykedeliska mönster och delar av låttexterna. Den fungerar nästan alltid bra till musiken och lyfter dynamiken mellan melodiska och stenhårda kvaliteter. Tempo och energi ligger på en hög nivå redan från början, och sångaren Mikael Stanne springer runt på scen, gestikulerar och sjunger grymt bra. Jag gillar verkligen growlet mer än hans mörka rensång som jag personligen har lite svårt med ibland, men variationerna är effektiva i denna genre. Han säger ”tjena tjena” till publiken och undrar hur många som varit på alla fyra spelningar de gjort på den här båten, vilket uppenbarligen är några stycken. Bandet känns verkligen som en självklarhet på den här scenen just den här kvällen.
Senaste skivan Construct släpptes tidigare i år, trots att jag måste erkänna att jag inte riktigt lyssnat in mig på den tycker jag att det nya materialet låter mycket bra live. Särskilt The Science Of Noise känns extra drivande tung denna kväll och Endtime Hearts blir lite av en ny favorit. En sak som stör mig är dock det spretiga formspråket i projektionen bakom bandet – det finns en snygg grundestetik, men balansgången mellan stilrent och brutalt funkar inte för mig. Musiken går å andra sidan inte att klaga på, den är välbalanserad och det är grymt att bara se medlemmarna leverera och göra sitt jobb. Det är superprofessionellt och det är sällan det blir tråkigt. Stanne ser ut att vara på väg ut i publiken flera gånger och dyker till sist ut och flyter på havet av människor. Partykänslan är oemotståndlig.
Bandet har många exceptionellt bra låtar i sin repertoar och vi får höra en hel del denna kväll, till exempel Misery’s Crown och Lost To Apathy som man mer än gärna vrålar med i. Stanne gör ju också sitt bästa för att värma upp våra allsångsmuskler inför Meshuggah, som han säger. Under det 70 minuter långa setet kommer det dock stunder då jag tänker att det är lite väl långt, men det kan också bero på att jag längtar galet mycket till det tidigare nämnda headlinerbandet. Dark Tranquillity befäster dock sin storhet som liveband och publiken på det öldränkta golvet verkar lika nöjd som jag.
Betyg: 8/10
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Dave
Bilderna från spelningen finner du HÄR.
