darktranquillity_debasermedis_accessrock_tottie_16

9/12 – 2013

Jag såg i somras Dark Tranquillity göra en av festivalsäsongens bästa spelningar på Skogsröjet. Därför är förväntningarna höga nu när bandet genomför en headline-spelning på Debaser Medis. Bandet har även lyckats med konststycket att blanda manglig dödsmetall med medryckande melodier och ibland även elektroniska influenser, vilket i min bok ger en guldstjärna.

darktranquillity_debasermedis_accessrock_tottie_04Därför känns det fullt logiskt att bandet väljer att inleda med The Science of Noise, i vilken allt det ovanstående verkligen får komma till sin rätt. Precis som i somras spelar bandet utan en livebasist, istället är all bas förinspelad. Likt under sommarens konsert stör detta inte märkbart. Projektionerna som ger låtarna ett nytt djup har fått följa med till även denna spelning, vilket ger pluspoäng. Dessutom är det skönt att se att Mikael Stannes positiva humör har hängt kvar. Han är verkligen dödsmetallens mysfarbror. Eller åtminstone genrens gladaste frontman.

Jag blir också imponerad av bandets förmåga att kunna blanda nyare låtar som What Only You Know och Zero Distance med äldre låtar som Punish My Heaven. På det sätt de framförs denna kväll är det omöjligt att tro att det skiljer femton år mellan det att låtarna först släpptes. Jag måste återkomma till Mikael Stanne, vars energi aldrig tycks ta slut. Jag kan inte begripa hur karln gör för att få sin röst att hålla under denna 100 spelningar långa turné. I övrigt i ljudväg finns inte heller mycket att klaga på, bara några rundgångar och det faktum att det stundtals känns som att det är för många ljud som trängs för att få plats i samma ljudbild. Annars är det felfritt. Speciellt trumljudet låter väldigt bra.

Låtmaterialet då? Förutom de obligatoriska numren, som är på väg att välta hela Debaser, Misery’s Crown och Lost To Apathy så är det en bra blandning på materialet. Som jag redan har varit inne på så blandas gammaltdarktranquillity_debasermedis_accessrock_tottie_19 med nytt, fokus ligger dock på senaste släppet Construct. Bäst respons får Final Resistance och, lite otippat, ThereIn som bjuder på allsång under refrängerna. Efter låten står bandet och mottar publikens applåder, som aldrig verkar vilja ta slut. Frontmannen ser uppriktigt rörd ut. På andra sidan av detta spektra finns istället The Mundane And The Magic, vilken många tycks använda som kisspaus. Även om To A Bitter Halt och Silence, And The Firmament Withdrew är handplockade av bandet för att skapa variation i setlistan så möts dessa bara av spontana applåder och många i publiken verkar inte riktigt vara med på noterna. Monochromatic Stains blir inte heller den hit den borde vara.

Dark Tranquillity visar återigen att bandet alltid håller en hög standard. Denna spelning når dock inte riktigt upp till samma nivå som den jag bevittnade i en skog i Östergötland tidigare i år.

Bäst: ThereIn är tung.
Sämst: I Monochromatic Stains trampar man vatten.
Betyg: 7 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
Foto: Tottie

Se resten av bilderna HÄR.

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas