2013-10-04
Horisont släppte i dagarna sin tredje fullängdare Time Warriors, något som givetvis skulle firas med ett stort releaseparty på Pustervik i Göteborg.
Deadheads
Som förband valde man Deadheads, ett Göteborgsband som enkelt kan beskrivas som energisk rock ’n’ roll.
Publiken har börjat strömma till ganska bra och det är några hundra personer i lokalen när de slår an de första ackorden.
Då bandet släppt sparsamt med material hittills är det många låtar jag får uppleva för första gången ikväll och hela min bild av bandet formas under konsertens gång.
Den klarast lysande stjärnan på scen är Manne Olander, sångare och gitarrist som många kanske känner till som rösten i Sacred Sailors. På sin vänsterflank (från publiken sett) levererar han järnet och trycket i hans röst är helt ruggigt. Jag är fruktansvärt svag för sådana sångare, de som bara går John Fogerty på universum och går upp på scen som om det vore en boxningsring.
I mitten huserar Olle Griphammar (bas) och till höger återfinns Rickard Hellgren (gitarr), tillsammans ger de publiken en perfekt blandning av ljud- och synintryck. Tim Ferm sköter trummorna fläckfritt och dagen till ära så har de även med sig en keyboardist som får leka loss bakom Manne.
Bandet har ännu inte lanserat sig fullt ut i Sverige, lita dock på att vi får se mer av dessa killar framöver. Soundet är klockrent, leadsången är kraftfull som få och det är en upplevelse att se dem på scen.
Bäst: Sången är verkligen det som skiljer dem från övriga band i genren.
Sämst: Jag hade faktiskt nästan velat se dem på ett mindre och svettigare ställe, vilket jag ju i och för sig ska få göra då de spelar på Sticky Fingers redan nästa vecka.
Betyg: 8/10
Skribent: Viktor Skatt
_________________________________________________________________________________________________________________
Horisont
När huvudbandet går på har det samlats en riktigt bra mängd fans, det är något speciellt med bandets anhängare. Man vet på något sätt att vapenbröderna Graveyard givetvis är större, men samtidigt finns vetskapen om att Horisont på scen är minst lika bra.
Helt plötsligt går ridån upp och bandet inleder min favoritlåt ifrån nya skivan, She Cried Wolf. Ljudet är mäktigt och tempot är högt. Jag kan fortfarande inte släppa tanken på hur det hade låtit med en Hammond-orgel, hoppas att jag någon gång kan få uppleva det.
Idag ser vi Tom Sutton (ex Church Of Misery) på gitarr som en del i bandets fruktade gitarrduo. Det märks inte på något sätt att bandet är decimerat, utan istället låter det naturligt och helt självklart. Man vet trots allt bättre än att ta in vilket fån som helst.
Vi bjuds på blandade låtar ifrån bandets karriär och publiken sväljer det med hull och hår, man undrar ju i stort sett bara när resten av Sverige ska vakna och när vi får se detta monstruöst kompetenta band på större scener runt om i riket. Magnus på bas och sångaren Axel är de mest framträdande personligheterna på scen, sistnämnda person verkar aldrig kunna missa en formtopp. Hans röst är som allra bäst varje gång och det är verkligen en ära att få höra honom sjunga. Man tänker att alla 70-talets stora sångare har sett sina glansdagar för länge sedan, här kan vi dock njuta av vår tids Ozzy Osbourne (ni vet den där Birmingham-killen som kunde sätta de riktigt höga Sabbra Cadabra och Sabbath Bloody Sabbath förr), fast med ytterligare en röstmässig växel upp i skyn.
Svänget är på plats, talangen är på plats och låtmaterialet är bländande. När jag tittar ut över bandet och publiken så kan jag dessutom konstatera att magin är på plats. Horisont är ett band vars konserter man lämnar med en övergripande känsla snarare än med specifika minnen. Går man igenom låt för låt så var det givetvis kanonbra, men just det att de bjuder på en högre form av känsla och njutning. Det är detta som gör Horisont till ett av Sveriges absolut bästa band idag. Jag är glad att jag har fått hänga med sedan första plattan, nu kommer jag aldrig släppa taget.
Bäst: Det känns skitnödigt att skriva, men helheten är verkligen det bästa.
Sämst: Publiken sjunger med lite dåligt och man kan komma längst fram till scenkanten utan att förta sig.
Betyg: 9/10
Skribent: Viktor Skatt
Kittys bilder HÄR.