2013-10-11
Deadheads
Efter att ha fått se bandet på Pustervik som förband till Horisont förra veckan så hade jag ganska höga förväntningar på Deadheads denna kväll.
Givetvis går de på en stund efter utsatt tid så att folk hinner få i sig den där sista ”so you think you can dance”-bärsen som de verkligen inte behöver, det är dock väldigt god stämning på stället när bandet väl går på. Längst fram står de tillresta hjältarna i The Horsehead Union och öser besinningslöst iklädda mustasch och coolhet.
Bandet inleder med låten Freak Out, trots att det faktiskt är just detta man inte gör. Istället bygger man långsamt upp showen, till en början interagerar medlemmarna mest med varandra på scen men längre fram så bjuds även publiken in i spektaklet.
Kvällen till ära får jag en ny favoritlåt med bandet, när jag efter giget frågar vad den heter så är svaret simpelt: den har inget namn. När den väl får ett så hoppas jag att den släpps på singel, då den skiljde sig från mängden.
I övrigt bjuder bandet på väldigt kompetent och skramligt skön boogie/punk som både svänger och tar tag i lyssnaren.
Jag står länge och tänker att det var bättre förra veckan på Pustervik men mot slutet så mal de på sådär gött att betyget glider upp och nästan förbi förra veckans uppvisning. Nu behöver bandet bara satsa på att få spelningarna att nå klimax tidigare och längre, mer publikkontakt istället för att få till poserna. Man har alla ingredienser för att göra detta på ett våldsamt bra sätt och det är bara små detaljer som skiljer Deadheads från de stora aktörerna.
Bäst: Den nya låten, jag får kanon-feeling för den.
Sämst: Engagera publiken direkt istället för att vänta mot slutet, det är inte bara bandet som ska bygga upp stämningen.
Betyg: 7,5/10
Skribent: Viktor Skatt
__________________________________________________________________________________________________________________
Märvel
Helt plötsligt står de på scen, de maskerade superhjältarna i Märvel.
Bandet har figurerat på scener runtom i världen ända sedan starten 2002, med sin svängiga och gitarrbaserade rock har de trollbundit de 70-talsälskande och jeansvästprydda besökarna som kvällen till ära infunnit sig på Sticky Fingers.
Då jag själv anser att KISS är världens bästa band är det inte svårt att förstå bandets musik, det är väldigt mycket med Märvel som påminner om de sminkade gudarna. Allt från de dolda identiteterna till The King’s riffande på sin Gibson Les Paul. Han är för övrigt den enda personen som kan få en Les Paul att se ut som en liten leksak, helsike vilken massiv kille. Trots händer stora som dasslock så levereras riffen med stor ackuratess och känsla, samtidigt som The Vicar (trummor) och The Burgher (bas) bildar en ruggigt stabil rytmsektion.
Publiken är mångtalig och det dansas vilt stundtals. Jag själv kommer inte riktigt i trans men det går ju inte att förneka att det är en riktigt bra show vi bjuds på.
Senast jag såg bandet var på Henriksberg för cirka fem-sex år sedan, hoppas att det inte dröjer lika länge tills nästa gång. För er som gillar Rock N Roll, kolla in Märvel!
Bäst: Stämningen och publikens ös.
Sämst: Ingenting direkt, bara att jag inte känner den där sista gnistan som får mig att svänga loss med träskorna.
Betyg: 7/10
Skribent: Viktor Skatt