29/9 -13
Deathember
På många sätt är det här en unik kväll. Det är inte bara en helt ovanligt trevlig söndag, med osedvanligt fint sällskap, utomordentlig god öl, exceptionellt bra musik och ovanpå det liveband på en ovanligt liten scen. Det är dessutom premiär för klubben Access: Metal på Harry B James, och banden vi gästas av stavas Deathember och Deals Death. Unikt och dödligt alltså.
Huddingepojkarna i Deathember har varit med i leken sedan 2010 och är redan ett starkt upcoming namn på metalscenen. Ögonblickligen efter att de gått på scen och börjat spela första låten headbangar de fyra medlemmar som inte sitter bakom ett trumset med hela kroppen som i ursinne. Musiken är av motsvarande brutalitet, men med en egen, som de själva vill kalla det, groovig touch. Trots att det är grymt tungt finns det nämligen ändå rum för halvknäppa solon, långsammare, tuggande riff och fint varierade rytmiseringar. Sångaren Simon Tarasewicz utstöter korthuggen growlsång som låter bra ikväll, om än inte riktigt lika fet som på skiva. Han ser dock fullständigt absorberad ut av sin uppgift, spänner hela kroppen och hytter kraftfullt med nävarna i luften. De andra i bandet köttar på och headbangar minst lika våldsamt som sångaren. Trummisen Elias Ryen-Rafstedt får jobba hårt bakom trummorna, men han gör det bra. Jag imponeras av gitarristerna Staffan Birkedal och Rikard Bonanders dubbla tapping-solon och rågillar när Pontus Wicklander både slår på basen och spelar snygga flageoletter mellan de hårda partierna.
Deathember spelar rakt på utan särskilt många onödiga avbrott, men när det väl blir mellansnack känns det ändå lite tafatt. Sångaren skålar med sin vattenkaraff och säger på sin höjd att ”nästa låt går lite såhär”. I övrigt är det dock helt överraskande bra, och jag sparkar lite på mig själv för att jag inte har bättre koll på det här bandet. De drar igång titelspåret från senaste skivsläppet, Going Postal, och det är bredbent, argt och samtidigt så himla svängigt. Jag fastnar verkligen för låten The Deprivation, Pt. 3, som har ett ursnyggt, dämpat gitarriff i ett märkligt, nästan lite svajigt intervall. Det låter faktiskt underbart rått. Det enda jag inte gillar i låten är ritardandot mot slutet som låter lite otight, i övrigt är utförandet snyggt med utdraget growl och långsamt komp.
Mot slutet spelar de låten Spirals, och jag gillar flertalet tempoväxlingar och låtens varierande breaks. En del gitarrslingor blir dock lite för mycket av ett halvhjärtat försök att låta som Meshuggah för att jag ska gilla dem. Helhetsmässigt känner jag att Deathember har en hel del att komma med, och i slutet av spelningen är både ljudet bättre och bandet mer samspelt. Jag är mycket positivt överraskad.
Betyg: 7/10
Bilderna från spelningen finner du HÄR.
Fotograf: Tottie
Deals Death
Med de första tonerna av det endast veckor gamla albumet Point Zero Solution drar Deals Death igång sin spelning på Access: Metal. Om det till en början klingar lågmält och mystiskt är det bara en fråga om sekunder innan detta byts ut mot hårdare vara. På scen är det idel långa hår som det vilt headbangas med, men emellanåt skymtar man Olle Ekmans ansikte när han growlar långdraget i titelspåret och fullständigt spottar ut orden i låten Facing The Echoes. Sångvolymen är lite låg i början, men detta åtgärdas snabbt och är sedan inget jag reagerar på. Erik Jacobson stirrar med galna ögon på publiken och stämmer in i ett grymt solo tillsammans med sin gitarrkollega Sebastian Myrén. Det är distat och melodiskt, brutalt och vackert på samma gång. Refrängerna känns riktigt storslagna, och det känns som att bandet ikväll hade behövt en större scen bara för att matcha känslan.
Bandet fortsätter med en ”snabb jävla låt och inget snack” – Eradicated – och det är heller inget snack om att det här är riktigt bra. Ett snabbt, thrashigt beat levereras av trummis Janne Jaloma, kryddat med ett catchigt riff och det ena galna solot efter det andra. Bandet spelar med passion och ger allt trots den den sena söndagstimmen: det springs och spelas på golvet framför scenen, mimas till gitarrsolon och headbangas till vansinne. Basisten Kammo Olayvar röjer som bara den och spelar så att hans fingrar borde fatta eld. Sångaren undrar hur det är i baren och uppmanar alla att istället komma fram och lukta på hitresta falupojkars svett. De lirar Flatline, ännu en ny låt, och jag tycker att de lyckas få till både en klassisk dödsmetallkänsla och en egen twist. I denna låt handlar det främst om hur de bygger upp till refrängerna med break och mellanpartier. Den ganska lilla publiken klappar med bäst de kan, och jag tycker att det är synd att inte fler får se det här.
Det går undan mellan låtarna, och vi får höra mer än halva nya plattan som för att fira in den riktigt ordentligt. Bland annat spelas den 240 bpm snabba Beyond Reason som får inredningen på Harry B James att skaka. Setet avslutas dock med två äldre låtar, som jag tycker har kvar en lite råare känsla. Internal Demons smäktande pampiga gitarrintro skulle lätt kunna bli lite lökigt i ett annat sammanhang, men Deals Death kommer lätt undan med det. Som helhet känns låtarna extremt väl avvägda och balanserade, och jag upptäcker att jag accepterar några solon för mycket och sväljer melodier jag i vanliga fall skulle ha svårt för med hull och hår.
Olle säger mot slutet att han hoppas att vi missat vår sista spårvagn, att vi skiter i barnen, skiter i jobbet, skiter i frukost och läkarbesök, för nu jävlar gäller det. Jag känner bara att jag gladeligen skulle strunta i allt detta för att få se Deals Death, och när jag somnar på en sen nattbuss på väg hem på måndagsmorgonen är det helt värt det.
Låtlista:
Point Zero Solution
Facing The Echoes
Eradicated
Collapse
Flatline
Elite
Separation
Beyond Reason
Passion For Infinity
Fortified
Internal Demons
Betyg: 9/10
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotografer: Tottie och Dave
Bilderna från spelningen finner du HÄR.
