10/8-2013
Vi har alla hört den, sjungit den och förmodligen lirat den på gitarr. Deep Purple’s Smoke On The Water har tidernas kanske mest sönderspelade rockriff, utan att för den sakens skull tappa sin storhet. Jag känner (och säkert många med mig) att mitt liv inte riktigt är komplett förrän jag hört den där löjligt legendariska låten live och nu är stunden kommen. Ian Gillan och hans män har kommit för att underhålla en stor publik halvt dränkt av det kraftiga regnet under Getaway’s sista kväll. Bandet går på scen en halvtimme tidigare än den utsatta tiden i spelschemat för att hinna med sitt 105 minuter långa set, som består av en blandning av klassiker, nya låtar, jam och en hel del solon.
Trots det extrema regnet som gör att en del av publiken håller sig inomhus vid ölserveringen första delen av spelningen är det ett strålande glatt Deep Purple som står på scen. Med leenden så breda att mungiporna borde närma sig öronen öppnar bandet spelningen med Highway Star. Jag förvånas över att Gillan’s röst håller så bra även i de riktigt höga tonerna. Trots att bandet har ett 19:e studioalbum Now What?! från i våras i bagaget spelas endast tre låtar från detta alster. Jag gillar faktiskt kvällens liveversion av skräckrocksinspirerade låten Vincent Price, även om jag inte håller bandets nyare material i övrigt särskilt högt. Och det är ju föga imponerande de klassiska låtarna som går hem bäst hos publiken, till exempel groovigt rockiga Strange Kind Of Woman som nog också måste vara min favorit.
Det är inget tvivel om att bandet har gnistan kvar, även om det ibland är lite svårt för mig att hålla känslan av rockdinosaurieutställning borta. Samtliga medlemmar i bandet får dock verkligen tillfälle att visa vad de går för, bland annat genom gitarr-, trum- och keyboardsolon mellan låtarna. Det är helt uppenbart vilka virtuoser de är på sina respektive områden och kanske särskilt Ian Paice som på sin plats bakom trummorna utgör den enda originalmedlemmen på scenen. Det är grymt svängigt när han spelar och dessutom lite gulligt att han använder lampförsedda trumstockar vars ände byter färg vid nästan varje slag. Don Airey lägger keyboardmattor med ett karaktäristiskt, lite lätt kusligt sound. När det är hans tur att köra ett solo väver han till och med in stycken av klassisk musik (som Mozart’s Sonata No. 11), som för att befästa storhetskänslan. Jag vet inte om det är den effekten det får, men det känns i alla fall lekfullt och fritt som mycket annat under den här spelningen. Trots att solobitarna är ett sätt att anpassa setet efter publiken kan jag ändå tycka att det blir lite väl mycket av den varan och att det tvärtemot intentionen stannar av liveupplevelsen lite.
Att ett band 45 år efter debuten fortfarande kan leverera på detta sätt är smått otroligt och roligt att se. Med en påkostad ljusshow och ett regnväder som slutligen ger sig, gör denna spelning förmodligen få i publiken besvikna. Jag är överraskad över hur bra det låter, men blir inte tillräckligt uppslukad för att mitt intresse inte ska brista åtminstone ett par gånger under showens gång. Jag är i alla fall nöjd med att jag äntligen fick höra Deep Purple spela Smoke On The Water live.
Betyg: 7/10
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Dave
Bilderna från spelningen finner du HÄR.