48043_08.tif

2013-07-02

Ett av få band jag aldrig lyckats se live är Def Leppard. Gänget från Sheffield som under 80-talet trollband hela världen med sin otroligt melodiösa och kommersiella rock. Ikväll är äntligen dagen då man ska få höra alla klassiker, något jag sett fram emot i flera år.
Bandets nuvarande sättning har varit konstant i över 20 år: Joe Elliot (sång), Rick Savage (bas), Phil Collen (gitarr), Vivian Campbell (gitarr) och Rick Allen (trummor).

Uppvärmningen står Hardcore Superstar och Mustasch för. Två av Sveriges största och flitigast turnerande band borde utgöra den perfekta öppningen för denna kväll, dock känner jag att det blir lite malplacerat och effektlöst. Publiken är inte alls lika mångtalig som under huvudbandet och responsen är inte magisk. Jag väntar istället på Def Leppard.
Vi får höra att de haft problem med sitt flyg och att de blivit försenade, vi ombeds ha tålamod med detta och konserten skjuts upp en stund. Tur att vädret är helt perfekt, det är ingen direkt plåga att stå och vänta denna härliga sommarkväll.

The Who-dängan Won’t Get Fooled Again drar igång i PA:t. Då vet man att allvaret börjar. Mot slutet av låten springer bandet ut på scenen och fyller i från sista versen, det är verkligen hur coolt som helst att kunna ha dessa hjältar så nära en på en såpass medelstor scen.
De kör vidare med Sweet-klassikern Action. När dessa två band blandas kan det inte bli annat än succé.
Joe sjunger verkligen långt över förväntan, jag hade inte förväntat mig att han fortfarande skulle besitta en sådan pipa. Visserligen har han ruggigt mycket effekt på sången och jag undrar om han kanske inte får lite förinspelad hjälp någonstans, men jag är grymt imponerad.
Det visar sig att kvällen ska bli en hitkavalkad av rang, man fortsätter starkt med Animal och Foolin’.

Singlarna från främst Hysteria, men även från Adrenalize staplas på rad. Jag och många andra trodde att de skulle spela Hysteria rakt av, något som använts i marknadsföringen inför konserten, men detta sker inte. Besvikelsen är stor hos vissa, medan vissa nöjer sig med att få höra klassikerna. Det är ju trots allt en speciell känsla att stå där och lyssna på några av 80-talets största hits. Speciellt Love Bites är en låt jag själv har historia med. Den både väcker gamla och skapar nya minnen denna kväll.
Leveransen är helt som den ska, Rick Savage drar runt på scenen som den härdade rockstjärnan han är. Phil Collen står och ser mycket vältränad ut och bjuder på mycket lead-spel. Dock tycker jag inte att hans spelstil alltid är så attraktiv och tillför maximalt till soundet. Stämsången låter nästan som att den är lite förstärkt med förinspelade körer, däremot är medlemmarnas sånginsatser snudd på fläckfria. Alla är sådana fullblodsproffs och det är som porr för sinnena att vara på en Def Leppard-konsert.

Extranumrena blir Rock Of Ages och Photograph från Pyromania. Efter detta ursäktar de sig och hävdar att de inte får spela längre på grund av förseningen. Jag vet inte hur mycket jag tror på dem, jag tror inte att något ställe har en gräns på att det måste vara slut exakt klockan 23.42 (klockslaget då konsertens sista ton ringer ut).
En kul överraskning är att de en sista gång kommer ut på scenen och Joe ropar att de ska tillbaks till sina rötter. De river av en ruggigt hård version av Wasted från debutplattan On Through The Night, något som sätter fart på publiken en sista gång. Efter detta går de av scenen på riktigt.

Känslan efteråt är både att man blivit aningen snuvad på konfekten och att man fått bevittna en kanonkonsert. Hysteria spelades inte rakt av och vi bjuds endast på 15 låtar (Won’t Get Fooled Again spelas dessutom bara en kort bit på).
Frågan är dock om det är läge att klaga, det vi fick var trots allt superbt.

Bäst: Love Bites
Sämst: Det korta setet och den vilseledande marknadsföringen.
Betyg: 8/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas