10/11-2012

Scar Symmetry
(Nuclear Blast)
Den otacksamma uppgiften att värma upp för två av metal-världens giganter har denna kväll gått till Scar Symmetry. Det kunde i ärlighetens namn gått bättre.
Trots att det ser ut som att bandet ger allt de har så är detta inget som hörs utåt, utan istället är det enda vi hör ett muller att trummor, bas och vid enstaka fall gnisslande gitarrer. De båda sångarna Robert Karlsson och Lars Palmqvist hörs knappt alls.

Trots detta är det stundtals underhållande att titta på och de få gånger som ljudet samarbetar med bandet så är det riktigt bra.
Men på grund av omständigheterna går det inte att sätta ett rättvist betyg på detta svenska, spelglada gäng.

Fear Factory
(Candlelight Records)

Det gör alltid ont att se favoritband falla. Visst har ryktena om att Burton C. Bells sångröst idag inte är vad den en gång varit florerat länge, men att det skulle vara såhär hemskt var långt bortom vad jag hade trott. Det märks framförallt vid de partier då Burton ska använda sin rena sång att åldern börjar hinna ikapp.

Låtvalen går inte att klaga på däremot. Det spelar material från hela karriären och publikfavoriter som Edgecrusher, Demanufacture och Linchpin framförs. Trumljudet är dock så plastigt att mitt sällskap börjar skämta om att det är en dator som sköter trummorna (likt Sisters of Mercy), fast vi kan se Mike Heller banka framför våra ögon. Likaså saknar bandets sound helt ljudet av bas, vilket främst märks på baskaggen som låter som en plastlåda.


Gitarristen Dino Cazares kan inte ensam lyfta hela showen, men lyckas ibland göra det riktigt underhållande. Exempel på detta är de mer gitarrdrivna partierna i Shock (som har en, för kvällen, överraskande tyngd) och Fear Campaign.

Men med facit i hand kanske det är dags för Burton att varsla sig själv från fabriken, eller rentav begära företaget i konkurs. Att det finns grus i maskineriet råder det ingen tvekan om.

Bäst: Shock.
Sämst: Sången.
Betyg 2 / 10

Devin Townsend Project
(HevyDevy Records)

Diskussionen har pågått länge och den är oändlig; är Devin Townsend en galning eller ett geni? Oavsett vad man tycker så går det inte att stå emot hans högst personliga tolkning av metal-genren. Särskilt inte när hans musik framförs som den gör denna kväll.

Redan i inledande Supercrush! sätts ribban högt. Det blandas och ges ur diskografin, Devin har valt både lugnare och hårdare nummer och lyckas på så sätt skapa en perfekt balans som tillfredsställer större delen av publiken.
Blytunga Planet of the Apes får större delen av Nalen att headbanga, medan publiken i lugnare Where We Belong gungar händerna i takt med musiken. Något som frontmannen själv tycker är (på ett skämtsamt sätt) lite ”gay”.

Att beskriva en spelning med Devin Townsend Project för någon som inte har upplevt en är omöjligt. Det är humor, hårdrock och grimaser.
Det är långa, progressiva stycken som varvas med mer lättsamma nummer som Colonial Boy och nya Lucky Animals, som sätter sig på hjärnan direkt.

Alla låtar når dock inte riktigt hela vägen fram. Juular spelas mest pliktskyldigt och är väl monoton. Extranumret Life känns oinspirerat.
Å andra sidan bjuds vi också på absoluta höjdpunkter i form av redan nämnda Supercrush!, gamla godingen Vampira (med tillhörande video) och Grace, som skulle kunna välta ett berg.
En konsert med Devin Townsend Project är något som alla bör uppleva. Även om du inte gillar musiken så kommer du definitivt att vara med om något extremt annorlunda.

Bäst: Inledanade Supercrush!
Sämst: Juular är lite trist.
Betyg: 8 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
Foto: Linda Florin

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas