DreamTheater_Annexet_AccessRock_Tottie_021

22/2 – 2014

DreamTheater_Annexet_AccessRock_Tottie_004Vad är väl en kväll med Dream Theater? Den kan ju vara alldeles tråkig och dötrist, tre timmar lång och full av solon? Ja, eller också alldeles, alldeles underbar. Bostonbandet följer det upplägg de haft för sina världsturnéer det senaste dryga decenniet och bjuder in till en helkväll i två akter, utan förband eller något annat än den storslagna, progressiva föreställning de själva utgör. Denna lördagskväll är det Stockholms Annexet som står som skådeplats för detta spektakel, och stämningen är förväntansfull bland publiken som samlats framför den stora duken som döljer scenen. En rymdliknande skärmsläckare visas på duken och låter en ana att det kommer bli en visuellt stark show. Plötsligt räknar siffror på duken ner och False Awakening Suite spelas upp tillsammans med ett filmintro fullt med skivomslagsreferenser och bandets ”Majesty”-symbol. Sedan är det dags för första akten att ta sin början, scenen avslöjas och kvällens aktörer visar sig. Publiken vrålar glatt men står i övrigt helt stilla och bevittnar när bandet drar igång The Enemy Inside, som liksom introt återfinns på förra årets självbetitlade albumsläpp. James LaBrie kommer ut på scenen och sjunger framför storbildsskärmen som visar videon till låten, och de starka bilderna är lite distraherande. När det är som mest visuellt på scen glömmer jag nästan att titta på bandet, vilket är synd då de är virtuoser på sina respektive instrument, och man tappar andan lite när man väl ser hur fingrar och trumstockar rör sig i en perfektionistisk dansrutin.

DreamTheater_Annexet_AccessRock_Tottie_008Det är nu nära 30 år efter bandets födelse och det senaste studioalbumet är det tolfte i ordningen. LaBrie berättar för publiken att bandet har kommit för att spela i Stockholm sedan 20 år tillbaka, och försäkrar att de kommer att fortsätta komma hit i 20 år till, om han så måste rullas ut på scen i en rullstol. Och det känns verkligen som att Dream Theater-maskineriet är i det närmaste ostoppbart. Originalmedlemmarna John Myung och John Petrucci utgör en solid grund med drivande basgroove respektive fantastiska gitarrmelodier. Mike Mangini, som tog över Mike Portnoys plats på trumpallen år 2010 är lika grym som själva trumsetet han sitter bakom – som med en ställning full av cymbaler, videokamera och lampor nästan burar in honom. DreamTheater_Annexet_AccessRock_Tottie_025Konstruktionen har till och med en funktion som dryckeshållare, och det är bara nästan absurt. Jordan Rudess spelar på flera roterbara syntar samtidigt, när han inte river av makalösa solon på sin keytar vid scenkanten. Till och med jag tycker att han är sjukt cool, även om jag normalt sett är allvarligt allergisk mot användandet av keyboard i metal. Min tidigare misstanke om att det skulle vara några för många och långa solon på alla instrument visar sig vara obefogad – solospelet är en så integrerad och central del av kompositionen att det aldrig blir tråkigt. Faktiskt så är den instrumentala Enigma Machine, inklusive dess långa trumsolo, en av de allra bästa låtarna under spelningens första hälft. Detta även lite tack vare den roliga animerade filmen i bakgrunden som synkad till musiken visar bandmedlemmarna som seriekaraktärer. Det sparas alltså verkligen inget på det visuella uttrycket. Storbildsskärmen visar vad som händer på scen, videos eller kamoufleras för att smälta in i backdropen, och inte sällan en mix av allt. Trots att Dream Theater erbjuder en så komplex musikupplevelse att den i sig troligtvis hade klarat sig även om arenan varit helt nedsläckt, är det visuella ändå helt oumbärligt för att skapa en så stark helhetsupplevelse som vi får ikväll.

DreamTheater_Annexet_AccessRock_Tottie_015

Turnén har fått sitt namn från låten Along For The Ride, men när de spelar just denna kan jag inte riktigt förstå varför. Med sitt långsamma tempo och lite för smöriga powerballadkänsla är den långt ifrån det bästa vi får höra ikväll. De övriga låtar vi får höra från den nya plattan tycker jag alla står sig bättre än just den här låten. Men frågan är om det inte är som allra bäst när de spelar fem låtar i rad från det i år 20-årsfirande albumet Awake som inledning på andra akten, särskilt Lie och Scarred. Ljudmässigt är det utomordentligt bra, och låter nästan precis som på skiva bortsett från solon och andra utsvävningar. För min del tycker jag dock att LaBries röst emellanåt kan bli lite gnällig i sina högre register. Som helhet får jag ibland också känslan av att jag tycker att det låter lite för polerat – men det gäller att komma ihåg att det här ju ändå är ett band som gjort teknikalitet och finputsning till sitt signum. Samtidigt finns det ändå en humor någonstans, till exempel i hur Mangini leker bakom trummorna och skrattar åt kameran. De är sympatiska mästare i sin genre som får tre timmar att förflyta snabbt och utan komplikationer. Konserten lämnar mig mentalt mörbultad av alla intryck, men med en grym känsla. Jag ser fram emot att se Dream Theater om 20 år, kanske i rullstol, och antagligen som ännu mer fulländade musiker.

Betyg: 8/10

Låtlista:

Akt I
1. The Enemy Inside
2. The Shattered Fortress
3. On The Backs Of Angels
4. The Looking Glass
5. Trial Of Tears
6. Enigma Machine
7. Along For The Ride
8. Breaking All Illusions 

Akt II
9. The Mirror
10. Lie
11. Lifting Shadows Off A Dream
12. Scarred
13. Space-Dye Vest
14. Illumination Theory
15. Overture 1928
16. Strange Déjà Vu
17. The Dance Of Eternity
18. Finally Free

Bilderna från spelningen finner du HÄR.

Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Tottie

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas