13/11 – 2013
Tyrol på Gröna Lund är endast lite mer än halvfullt denna kväll. Trots det blyga publikantalet är dock stämningen på topp. Dregen, en av Sveriges mest profilrika rockstjärnor de senaste 20 åren ska ändå göra sin första riktiga spelning som soloartist i Sverige. Barn, självbiografi, solodebut och nu livedebut som soloartist. Tänk vad mycket nytt den nyblivne 40-åringen fått uppleva det senaste året.
Divisions Of Me inleder
Dryga halvtimmen efter utsatt tid och efter två lyckade spelningar av förbanden Mary’s Kids och Märvel dämpas belysningen och outrot till Mojo’s Gone från huvudaktens självbetitlade solodebut börjar ljuda försiktigt i lokalens ljudsystem. Med några raska steg är bandet plötsligt på scen och drar igång showen.
Divisions Of Me från solodebuten inleder setet. En suverän albumöppnare som gör sig ännu bättre live. Första singeln Just Like That tar vid och det blir tydligt att Dregen hittat ett riktigt schyst gäng musiker i form av Hux Nettermalm på trummor, Martin Tronsson på bas och, framför allt, 23-årige Michel Santunione på gitarr som glänser på sin scenkant och bara osar rock n’ roll.
Dregen och hans mannar är modiga och bränner av samtliga spår från solodebuten(!). Alla höjs ett snäpp live, men tempot och publikintresset dippar när mellantempolåt efter mellantempolåt byter av varandra. Andra singeln Flat Tyre On A Muddy Road fungerade dock bättre än väntat och gästas av Dregens fru, Pernilla Andersson på körsång.
Våldsamt bra gästspel som extranummer
Dregens bidrag till Backyard Babies låtskatt bjuds det inte mycket på förutom en pigg Star War och en bra, om än pliktskyldig, Minus Celsius. Nicke Borg står en bit bort i publiken och ler. Det gör jag med.
Material från tiden med The Hellacopters räknade nog inte många med. Därför blir en härlig överraskning när en furiös version av Soulseller från bandets andra och med Dregen sista skiva Payin’ The Dues avverkas helt plötsligt. Hett som en svetslåga blir det.
Innan Mojo’s Gone som agerar avslutare såväl på skiva som i kväll stiger dock pulsen betydligt framför scenen när Nicke Andersson och Kenny Håkansson presenteras. Efter lite basstrul avverkas en våldsam och attackfylld version av The Hellacopters klassiker (Gotta Get Some Action) Now!. En tydlig påminnelse om varför The Hellacopters var och ännu är Sveriges bästa rockband. Det är inte lönt att försöka förklara. Ni som hann se dem vet vad jag menar.
Dregen klarar absolut av att driva en bra rockshow på ”egen hand”. Hans humör är på topp och kemin med bandkollegorna är oförskämt bra trots att livedebuten skedde så tidigt som 6 november i Finland. Man kan inte blunda för att låtvalet gör konserten väldigt ojämn, men det är lyckligtvis något som lätt kan åtgärdas.
Setlist:
- Divisions Of Me
- Just Like That
- One Man Army
- Bad Situation
- Star War
- Gig Pig
- Flat Tyre On A Muddy Road (med Pernilla Andersson)
- Pink Hearse
- Soulseller
- Blank Canvas
- Refuse
- 6:10
- Minus Celsius
- (Gotta Get Some Action) Now! (med Nicke Andersson och Kenny Håkansson)
- Mojo’s Gone
Bäst: (Gotta Get Some Action) Now! med Nicke och Kenny. Idiotbra!
Sämst: Materialet på solodebuten håller inte hela vägen.
Betyg: 7 / 10
Skribent: Skogberg
Fler bilder HÄR.