26/6-12

Bostons egna irländare äntrar Gröna Lunds stora scen bara någon timma efter att solen har börjat titta fram över huvudstaden. En dag som i övrigt knappast kommer att bli ihågkommen för det fina vädrets skull (läs: regn och mulet större delen av dagen). Dropkick Murphy’s har nu alla möjligheter att vända på steken och göra kvällen till något att komma ihåg.

Till en början känns det lovande. Med lysande versioner av The State Of Massachusetts och den personliga favoriten Captain Kelly’s Kitchen får bandet hela Gröna Lund på danshumör. Publiken är till en början riktigt sugna på amerikanarnas upptåg, och bandets energi smittar av sig och sprider sig över hela folkhavet. I ungefär tjugo minuter. Sen börjar spelningen halta. Låtar från de senaste släppen funkar inte alls lika bra som låtarna från bandets tidigare skivor, och det råder ingen tvekan om vad majoriteten av publiken är här för att höra.

Trots att bandet gör en godkänd insats har de svårt att hålla publikens intresse under de 90 minuter som de spelar. Allsångsvänliga spår som Johnny, I Hardly Knew Ya kastas in bland de mer anonyma låtarna, vilket får publiken att tända till under några minuter. Trots att sångaren Al Barr gör sitt bästa för att få med publiken så är det bara de mest lojala fansen längst fram som orkar följa hans kommandon om handklappningar genom hela spelningen. Ken Casey försöker sig på lite publikfrieri under Kiss Me, I’m Shitfaced genom att ta sig ut i publikhavet. Kanske är det på grund av detta som detta leder till kvällens största allsång. En oerhört svårslagen sådan. En allsång som skulle göra Skansen, några hundra meter bort, rejält avundsjuka.

Störst jubel får ändå inte helt otippat I’m Shipping Up To Boston. Dock spelas låten som blivit lite av bandets signum mest pliktskyldigt, och mer krut läggs exempelvis på den usla AC/DC-covern T.N.T..

Josh Wallace är kanske kvällens största behållning. För visst måste alla coola band ha någon som spelar säckpipa? Ken Casey brottas hela spelningen igenom med ett alldeles för lågt ljud på sin mikrofon, vilket är synd eftersom han har den överlägset bästa sångrösten i denna orkester. Den långa speltiden till trots så saknas några publikfavoriter som Dirty Glass och The Gang’s All Here. Men bandets försök till att hålla stämningen uppe gör ändå att betyget hamnar på den positiva sidan i betygsstegen.

Bäst: Captain Kelly’s Kitchen eller allsången under Kiss Me, I’m Shitfaced
Sämst: Det faktum att större delen av publiken bara tycks vänta på I’m Shipping Up To Boston
Betyg: 6 / 10

/ Jimmy Rimsby

Foto: Okänd

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas