27/9 – 2012

 

 

 

 

 

 

 

Det finns en viss charm med en death metal-konsert, eller snarare fyra stycken som vi ska få ta del av ikväll.
Förutom skickliga musiker uppe på scen med lyrik som inte går att tyda, så är publiken även den väldigt speciell och charmig.
Med sitt överdimensionerade, långa hår samt skägg (finns även ett fåtal som inte har någon hårväxt alls ikväll) förvandlar de KB till Malmös största fläkt på grund av allt headbangande. Circle pits formas, vrål som överröstar artisterna hörs över lokalens sköna stämning och kärlek sprids som ingen annanstans.

Innan första bandet gått på scenen har publiken redan börjat tagga, man kan säga att alla har delat upp sig i tre läger.
Första lägret är hardcore-fans som står framme vid scenkanten och låter håret föra deras talan.
Andra lägret är de som redan börjat gå runt i cirklar och förbereder sig för slakt.
Tredje och sista lägret är de som tar lite avstånd från alla circle pits och istället njuter av musiken. Malmö bevisar att det finns ett engagemang hos publiken ikväll som heter duga. Följ med på en resa som sträcker sig över fyra band.

Först ut ikväll har vi det skotska bandet Cerebral Bore, som bildades 2006 och släppte sitt debutalbum Maniacal Miscreation 2010.
Under tiden har de hunnit med att turnéra i länder som USA, Ryssland, Israel, Portugal, Frankrike, Tyskland med flera. Detta är bandets första besök i Sverige.
Medlemmar: Simone ”Som” Pluijmers (sång), Paul McGuire (gitarr), Kyle Rutherford (bas) och Allan ”McDibet” MacDonald (trummor).

De tre ovannämnda lägren visar vad de går för så fort Cerebral Bore kommer ut på scenen och river av första låten.
Efter ett instrumentalt intro kommer en liten tanig sak ut på scenen med ansiktet gömt bakom håret. Kvällens stora överraskning är när denna lilla taniga (growlande) saken visar sig vara en tjej.
Exempel på mellansnack: ”I wanna see a circle pit, come on you motherfuckers. This next song is called” följt av något obegripligt, det finns en stor charm i det hela.

Soms röst är härligt brutal, den påminner om en hårdare version utav George Fisher (Cannibal Corpse), vilket är en bedrift i sig då hon endast är 21 år gammal.
Det finns många som hyllar Angela Gossow (Arch Enemy) som den bästa kvinnliga growlaren, de har uppenbarligen inte hört Simone ”Som” Pluijmers.
Jag skulle personligen skaka av rädsla om jag mötte henne i en mörk gränd.
Som lyckas få med oss alla i publiken, omfamna oss med en stor glädje samt få oss att släppa loss totalt, vilket visar vilken skicklig frontkvinna hon är.

Tillsammans med resten av medlemmarna levererar Cerebral Bore brutal death metal kombinerat med en egen personlighet och teknisk skicklighet som inte många andra band har. Detta är ett band jag kommer hålla ögonen på framöver och det kommer bli intressant att höra om de lyckas hålla samma höga kvalité på kommande alster.

Nästa band ut är även även kvällens bästa, Revocation.
Bandet kommer från USA och blandar teknisk death metal med thrash-inslag. De bildades år 2000 och har sedan dess hunnit släppa tre album plus en EP. Även Revocation gör här Sverige-debut.
Medlemmar: David Davidson (gitarr, sång), Dan Gargiulo (gitarr, sång), Brett Bamberger (bas, sång) och Phil Dubois (trummor).

Revocation står för thrash-festen ikväll, samt humorn bland de fyra banden.
Redan vid soundcheck får man sig ett gott skratt, då alla tre testar ljudet i mikrofonerna. En och en gör de ”oooaaa”-ljud innan deras growl kommer fram. Det hela bådar gott redan då. Efter soundcheck gör de en kanonstart med ReaniManiac och publiken är galnare än under Cerebral Bore.
Det är fler som samlats framme vid scenkanten för att snurra på huvudet. De får ett fint välkomnande efter att de berättat att detta är första spelningen i Sverige, i form av ett ”welcome to Sweden motherfuckers” från en kille i publiken.

Själva musiken är teknisk och snygg, låtarna varierar mellan snabbt och lugnt tempo. Solopartierna framförs skickligt och med en noggrann känsla.
Sången består mestadels utav growl, även om det finns en del inslag av skönsång. Med tre sångare blir det en rik variation på lyriken, speciellt när de kompenserar varandra.
Grundaren samt frontmannen David lyckas på ett humoristiskt sätt ta till sig publiken.
Han böjer sig fram och kör ett mästerligt solo medan han gör någon kul grimas mot någon. Den andra gitarristen Dan headbangar så att håret flyger åt alla håll och kanter, men det är ändå den 70-tals hippieinspirerade basisten Brett som äger scenshowen. Det är en fröjd att se hur extatisk han är under tiden han spelar och hans långa hår flyger runt medan kroppen har sin egen vilja.

Revocation är riktigt bra från början till slut och jag har inte en tråkig stund med dem. Snarare blir jag mer överväldigad över deras energi, som smittas ut till oss i publiken.
Som jag skrev innan så är det en fröjd att titta på.
Tyvärr spelar de bara sju låtar, vilket känns lite fattigt. Jag hoppas och ber till högre makter att Revocation gör ett återbesök i Sverige snart och i så fall med längre speltid.

Nästa band ut är Job For A Cowboy. Bandet bildades 2003 och släppte sitt debutalbum Genesis 2007. Med totalt tre album i bagaget har de rönt stora framgångar och är en av anledningarna till att KB är packat med folk ikväll. Tyvärr blir jag mer besviken än exalterad.
Medlemmar: Jonny Davy (sång), Tony Sannicandro (gitarr), Al Glassman (gitarr), Nick Schendzielos (bas) och Jon ”Charn” Rice (trummor).

Job For A Cowboy är ett stort frågetecken för mig då jag inte kan se något positivt alls med bandet, förutom den fenomenala basisten Nick som äger scenen med sin utstrålning och talangfulla fingrar.
Resten är bara så tråkigt, spelglädjen uteblir och det musikaliska känns väldigt lamt, otekniskt och leder snabbt till några gäspningar hos undertecknad.
Publiken däremot, de röjer på som aldrig förr. Nämnde jag att de flesta som kollar på detta bandet är i femtonårsåldern? Alla ”vuxna” står i baren.
Job For A Cowboy
är alldeles för mainstream jämfört med Cerebral Bore eller Revocation och platsar inte alls in i kvällens bandschema.

Den största svagheten med bandet är sångaren Jonny som mest ser uppumpad ut på scen. Kroppsspråket är riktigt intetsägande och växlar mellan att han böjer lite på knäna samt sträcker ut sin arm mot publiken.
Ibland sätter han sig på knä vid trumsetet, tar en klunk whiskey som han sedan sprutar upp i luften. Det värsta är ändå sånginsatsen, han kan mycket väl ha en av de sämsta rösterna inom genren. Den har ingen kraft eller känsla, det blir mer smärtsamt att lyssna på än fröjdefullt. Bandets höjdpunkt är när Jonny skjuter ut en kråka från näsan i 110km/h, vilket inte ens är roligt.

Det är inte ofta jag gäspar hela fem gånger under en spelning på 45 minuter, men någon gång ska vara den första. Job For A Cowboy har lyckats ta en plats på ”topp-fem sämsta konserter 2012”, vilket är en bedrift i sig.

Sista bandet ut för kvällen är inga mindre än legenderna Dying Fetus.
Bandet bildades 1991 och enda kvarstående originalmedlemmen är grundaren John Gallagher.
De släppte sitt senaste album Reign Supreme den 25 juni.
Medlemmar: John Gallagher (gitarr, sång), Sean Beasley (bas, sång) och Trey Williams (trummor).

Dying Fetus lyckas med konststycket att lämna ett stort utrymme på scenen, John och Sean står på varsin sida av scenen medan Trey har sitt trumset i mitten likt en helig triangel.
Känslan av att scenen är alldeles för stor för dessa tre infinner sig snabbt, då Dying Fetus är kvällens mest passiva band när det kommer till scenshow. Den existerar inte.
De står bakom sina mikrofonstativ och gör sin grej, Sean går ibland någon meter åt höger bara för att kunna headbanga frenetiskt medan han spelar på sin bas.
Detta stillastående är dock inget problem då Dying Fetus utstrålar en närvaro och energi som endast kan mätas med Revocation denna sena kväll. Det blir med andra ord mäktigt.

Det är hårt, ack så hårt. Om nu Cerebral Bore är brutal death metal, vad är då Dying Fetus?
På samma sätt som Revocation så avlöser John och Sean varandra sångmässigt väldigt professionellt, speciellt under Homicidal Retribution och Pissing In The Mainstream. Sistnämnda låt har för övrigt en snygg gitarrslinga och backas upp av Treys dubbla baskaggar.
John har en mer traditionell mörk death metal-röst, medan Sean besitter ett mer skrikigt raspigt growl. Treys dubbla baskaggar samt furiosa trumspel är inte heller att leka med, speciellt under Tearing Inside The Womb (varning: ditt huvud kan explodera utav ren coolhet). Vissa ur publiken blir skrämda, skakar på huvudet, hämtar sina jackor och går hem medan andra håller igång en stor circle pit under hela konsertens gång.

Vi bjuds på gammalt samt nytt material i form av Skullfucked från debutalbumet Purification, som även är kvällens bästa låt, till From Womb to Waste med det fantastiska introt där vi hör en tjej säga, ”It’s not my fault I’m pregnant and I love drugs! Who cares? Fuck the baby, let it die.”. Låten kommer från det senaste albumet Reign Supreme.
Det är svårt för ett death metal-fan att ogilla Dying Fetus denna kväll: de gör allt enligt regelboken och bjuder på en storslagen samt brutal show som kan ge dig huvudvärk efteråt (kan främst bero på Job For A Cowboys pinsamt dåliga spelning innan).
Vi får obligatoriska extranummer i form av de grymma låtarna Pissing In The Mainstream och Kill Your Mother, Rape Your Dog. Under den sistnämnda hoppar en kille från publiken upp på scen och spelar luftgitarr ganska länge innan vakten kommer på det och försöker få bort honom.

Death metal kan vara en svår genre att ta till sig, antingen orkar man med det eller så gör man inte.
Jag ska erkänna att mitt huvud var ganska trött efter Job For A Cowboy och Dying Fetus gjorde inte saken bättre med sin härligt brutalt hårda spelning.
Death metal i all ära, men det är bäst i lagom doser.

Bäst: Revocation och Dying Fetus.
Sämst: Job For A Cowboy.
Betyg: 7/10

Bilder från konserten hittar du HÄR.

Skribent samt fotograf: Jonas ”Madman” Persson

——————————————————————————–

LIVE: Dying Fetus • Job For A Cowboy at KB • Malmö

27/9 – 2012

There is a certain charm to a death metal concert, or rather four of them that we will take part of tonight.
In addition to great musicians on stage, with lyrics that you can not indicate, the audience is also very special and charming.
With their long hair and beards (there are even a few who have no hair at all tonight) KB is transformed into Malmö’s biggest fan because of all the headbanging.
Circle pits form, the singers voice drowns in the audience’s roar and a unique love spreads over the venue like nowhere else.
Join us on a journey that spans over four bands.

The first band out tonight is Cerebral Bore from Scotland.
They formed formed in 2006 and released their debut album Maniacal Miscreation in 2010.
Meanwhile, they have had time to tour in countries like USA, Russia, Israel, Portugal, France, Germany and others. This is the band’s first visit to Sweden.
Members: Simone ”Som” Pluijmers (vocals), Paul McGuire (guitar), Kyle Rutherford (bass) and Allan ”McDibet” MacDonald (drums).

The band enters the stage with their instruments and they kick off the first song.
After an instrumental intro a little tiny thing enters the stage with the face hidden behind the hair. Tonight’s big shock occurs when this little scrawny, growling thing turns out to be a girl and I grew absolutely fond of her.
Examples of small talk: ”I want to see a circle pit, come on you motherfuckers. This next song is called” followed by something incomprehensible, and there is a great charm to it all.

Som’s voice is wonderfully brutal, it is reminiscent of a harder version of George Fisher (Cannibal Corpse), which can be seen as an achievement in itself, as she is only 21 years old.
There are many who say Angela Gossow (Arch Enemy) is the best female growl vocalist, they obviously have not heard Simone ”Som” Pluijmers.
I personally would shake with fear if I met her in a dark alley. With joy she embraces the whole audience with success and make us unleash ourselves, that only demonstrates what a exceptional front woman she is.

Along with the rest of the members, Cerebral Bore delivers brutal death metal combined with their own personality and technical skill that not many other bands possess.
This is a band I will keep my eye on in the future, it will be interesting to hear if they manage to maintain the same high quality in their upcoming works.

Next band out is also tonight’s best, Revocation. The band comes from the United States and mixes technical death metal with thrash elements. The band was formed in 2000 and has since managed to release three albums plus an EP, this is also their first time in Sweden.
Members: David Davidson (guitar, vocals), Dan Gargiulo (guitar, vocals), Brett Bamberger (bass, vocals) and Phil Dubois (drums).

Their music is technical and stylish, the songs vary between fast and slow-paced and the solo parts are cleverly designed with a precise feel.
The songs consist mostly of growling, although there are some elements of singing, with three singers there is a rich variety of poetry.
The founder and front man Davidson succeeds in a humorous way to absorb the audience as he leans forward, driving a masterful solo while he makes some funny facial expression towards someone.
The other guitarist Gargiulo is headbanging so hard, his hair is flying in all directions.
It’s still the 70’s hippie inspired bassist Bamberger who owns the show. He is in ecstasy while he plays and his long hair is flying around while the body has its own will, which is a joy to watch.

Revocation are really good from the beginning to the end, and I do not have a dull moment with them. Rather, I become overwhelmed by their energy contracting out to us in the audience. As I wrote before, it’s a joy to watch.
Unfortunately they only play about seven songs, which is a bit poor but understandable, I hope and pray to higher powers that Revocation will return to Sweden soon to play a longer set.

Next band out is Job For A Cowboy. The band was formed in 2003, and released their debut album Genesis in 2007.
With a total of three albums in their luggage, they have achieved huge success around the world and are one of the reasons that KB is packed with people tonight.
Unfortunately, I am mostly disappointed with them.
Members: Jonny Davy (vocals), Tony Sannicandro (guitar), Al Glassman (guitar), Nick Schendzielos (bass) and Jon ”Charn” Rice (drums).

Job For A Cowboy is a big question mark for me, I can’t see anything positive at all with the band, besides the phenomenal bassist Schendzielos who takes over the stage with his charisma and talented fingers.
The rest is just so sad, the joyfulness is not there and the music feels very lame, non-technical, and it quickly leads to some yawns for me.
The audience, however, is wild and crazy. Job For A Cowboy is too mainstream compared to Cerebral Bore and Revocation and doesn’t fit into tonight’s band schedule.

The biggest weakness in the band is vocalist Jonny Davy, who mostly look pumped up on stage. Body language is really bland and toggles between bending his knees (just a little) and stretching out his arm towards the audience. Sometimes he sits on his knees facing the drum kit, takes a sip of whiskey, which he then injects into the air.
The worst thing is his vocal effort, he may very well have one of the worst voices in the genre. It has no force or emotion, it becomes more painful to listen to than joyous.

It’s not often that I yawn like five times during a 45 minute gig but there is a first for everything,
Job For A Cowboy has managed to take a place on the ”top five worst concerts of 2012” list, which is a feat in itself.

The last band out for the evening is none other than the legendary Dying Fetus. The band was formed in 1991 and the only remaining originalmember is founder/guitarist/singer John Gallagher.
They released their latest album Reign Supreme on June 25th and if you haven’t heard it, do it as soon as possible after this review if you want a brutal experience.
Members: John Gallagher (guitar, vocals), Sean Beasley (bass, vocals) and Trey Williams (drums).

Dying Fetus succeeds in leaving a large space on the stage. John and Sean are on either side of the stage while Trey has his drum kit in the middle, a bit like a sacred triangle.
The feeling that the scene is too big for these three presents itself pretty quickly when Dying Fetus is tonight’s most passive band when it comes to stage show, there is no stage show.
They stand behind their microphone stands and do their thing, Sean sometimes go a few feet to the right just to headbang frantically while playing his bass.
This standing is not a problem, as Dying Fetus exudes a presence and energy that can only be measured with Revocation this late evening. It becomes, in other words: powerful.

It’s hard, oh so hard. Now if Cerebral Bore is brutal death metal, what is Dying Fetus? Just as Revocation, John and Sean deliver each song very professionally, especially during Homicidal Retribution and Pissing In The Mainstream which has a nice guitar loop that is backed up by Trey’s double bass drums.
John has a more traditional dark death metal voice while Sean possesses a more high-pitched scratchy growl.
Trey
’s double bass drums and furious drumming is just over the top, especially during the song Tearing Inside The Womb (warning: your head may explode out of pure coolness). Some audience members get scared, shake their heads, collect their coats and start leaving while others are running a big circle pit during the course of the entire concert.

We are treated with old and new material, from Skull Fucked off their debut album Purification (which is also the best song tonight) to From Womb to Waste that has an amazing intro where we hear a girl saying, ”It’s not my fault I’m pregnant and I love drugs! Who cares? Fuck the baby, let it die. ”.
The song is from their latest album Reign Supreme. It’s difficult for a death metal fan not to like Dying Fetus this evening: they do everything by the book and they offer a magnificent and brutal show which can give you a headache afterwards (mainly because Job For A Cowboy played before).
Me get a mandatory encore in the form of Pissing In The Mainstream and Kill Your Mother, Rape Your Dog, in which a guy jumps up on stage and plays air guitar for quite some time before the guard notices him and try to chase him away.

Death metal can be a difficult genre to embrace, it either keeps you going with it or you do not.
I’ll admit that my head was pretty tired after Job For A Cowboy, and Dying Fetus did not help calm things down with their brutal and tough gig. Death metal in all its glory, but it is best in moderate doses.

Best: Revocation and Dying Fetus.
Worst: Job For A Cowboy.
Rating: 7/10

Photos from the concert can be found HERE.

Author and photographer: Jonas ”Madman” Persson

 

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas