18/12 – 2014
Med strängt fokus och vass precision hanterar treenigheten som utgör Dying Fetus sina instrument för att få åskådarna att vakna ur sin vinterdvala denna torsdag innan jul. Old school-döds från Maryland via trummor, bas, gitarr och growl må låta som ett enkelt recept – bokstavligt talat låta eftersom publiken har tämligen svårt att hålla huvudena stilla – men i själva verket måste varje musiker vara extremt grym på sin delinsats för att få till den helhet vi hör ikväll. John Gallagher och Sean Beasley tävlar i sång (läs: avgrundsdjupt growl) och vem som kan spela snabbast på fler tunna strängar respektive färre tjockare. Virtuositet till trots är det dock straightforward snarare än show-off som gäller. Trion har skurit bort allt överflödigt som andra band gärna lägger till, som solon, en massa medlemmar eller onödigt långa pauser mellan låtarna. Låtarna går också under devisen ”rakt på sak”, det är lätt att greppa och lätt att gilla. Inledande In The Trenches och One Shot One Kill får publiken att dras till scenen som nattfjärilar till ljus efter att de tre förbanden avverkats i rask takt.
Det enda bandet kräver i gengäld mot tung musikleverans verkar kunna sammanfattas med Gallagher’s frekventa och utdragna vrål om ”ciiiirclepiiiit!”. Det är dock inte vansinnigt mycket folk, och de få som i extatiskt röj tar sig upp på scen får hoppa ner likadant igen då stagediving hade varit lika med inälvsspräckande magplask på hårt Debaser-golv. Spelningen är så sett en ganska stillsam historia, och så även på scen. Gallagher, Beasley och trummisen Trey Williams håller hårt i sin fasta triangelposition, och det känns ganska statiskt och förutsägbart visuellt. Det är med andra ord tur att det inte finns något statiskt alls med den musikaliska aspekten. Allra bäst är det i det enkla, stadiga och tunga, gärna kryddat med en näve småexcentriska riff. From Womb To Waste sammanfattar detta jävligt bra.
Jag hade inte mått dåligt av lite mer råhet, skitighet, eller pyttelite kaos i den koncentrerade enhet Dying Fetus visar sig. Det finns inga tvivel om de kan sin grej eller att det låter jävligt bra, men efter Subjected To A Beating och Grotesque Impalement blir jag liksom mätt. Kanske är det en allmän vintertrötthet hos recensent, publik och band, men det lyfter aldrig riktigt från bra till fantastiskt. Peace.
Betyg: 7/10
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Madmans bild från bandets spelning i Malmö 2012.