25/9-2011
Nuclear Blast Records

Första gången jag såg tyska Edguy var år 2004. Då hade frontmannen Tobias Sammet långt, brunt hår, skäggfjun och ett barnsligt sinne för humor. År 2011 är sångaren tunnhårig, har aningen manligare skäggväxt men besitter samma barnsliga humor. Mycket har sedan dess hänt med bandets musik också. Då hade Edguy precis släppt Hellfire Club, och fått sin första riktiga hårdrockshit med King Of Fools. Samtidigt var detta, på något märkligt vis, början på en nedgående spiral. Ett slutsålt Arenan blev utbytt mot ett slutsålt Klubben, som nu alltså blivit Tyrol. Personligen anser jag att musikens kvalité aldrig har blivit påverkad, och alltid hållit samma höga klass. Rocket Ride kanske var lite väl lekfull, och kan vara undantaget. Senaste albumsläppet Age of the Joker är däremot det starkaste bandet har släppt sedan 1998-års Vain Glory Opera (ja, ständigt detta tjat om denna milstolpe…).

Med detta sagt är det därför glädjande att se att bandet lägger så stor vikt vid det nya materialet. Hela sex stycken låtar plockas från det senaste alstret. Resten av låtarna kommer från bandets tidigare släpp, där debuten Kingdom of Madness i vanlig ordning inte är representerad. Tänk att få höra en Deadmaker, Paradise eller Wings of a Dream idag. Det är just låtvalen som är den enda besvikelsen denna kväll. Bortsett från de nya numren så bjuds inte direkt på några större överraskningar. Superheroes, där Tobias Sammet hissas upp mitt bland publiken, spelas slaviskt och nästan fantasilöst. Ministry Of Saints är en av bandets tröttare låtar, och King of Fools är en lika förutsägbar avslutare som Kalle Anka på julafton.

Därför är det kul att gamla, goda Vain Glory Opera efter alla dessa år fortfarande kan få håret på min armar att ställa sig i givakt, och att Lavatory Love Machine och Tears Of A Mandrake fortfarande kan vara så roliga att höra. Ännu roligare är det att Nobody’s Hero och The Arcane Guild gör sig perfekta som öppningspar, och att Pandora’s Box och Rock of Cashel, som jag håller som favoritet från nya släppet, gör sig ännu bättre live. Land of the Miracle får ses som enda överraskning, och trots att detta örhänge sällan dammas av, så gör bandet denna kväll en felfri version av låten.

Det gör inget att både gitarristen Dirk Sauer och basisten Eggi Exxell är fastklistrade på sina positioner på scen när frontmannen står för allt underhållande. Han skämtar med publiken, med sig själv och med allt han kan komma på. Han är riktigt underhållande. Och faktiskt så är till och med Felix Bohnkes trumsolo en fröjd att titta på. Men allt detta till trots kan jag inte låta bli att sakna en och annan överraskning i spellistan. En All The Clowns hade väl suttit bra? Eller varför inte bortglömda How Many Miles?

I slutändan är jag egentligen bara girig. Edguy övertygar och bjuder på en underhållande show. Och för mig och säkerligen alla andra som följt bandet i ett decennium (eller mer) så känns den här föreställningen lika delar modern som nostalgisk.

Betyg: 8/10 
Bäst: Vain Glory Opera

Jimmy Rimsby
Foto: Linda Florin

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas