TourOfTheDeadAccess kopia 2

3/5 – 2013

Smash Into Pieces

Smash Into Pieces har nyligen släppt sitt debutalbum Unbreakable, som har rönt stora framgångar. De har även välförtjänt belönats med Årets Svenska GenombrottBandit Rock Awards.

Det är så lite folk här denna kväll att du skulle kunna tappa en lins och hitta den utan några problem. Jag uppskattar att det finns ungefär 30 unga människor i lokalen och 10 av dem står framme vid scenkanten, förväntansfulla inför vad som komma skall.

IMG_4188Denna lilla publikskara hindrar inte Smash Into Pieces från att göra en riktigt grym och energisk spelning, så fort bandet äntrar scenen och Chris skriker ”Malmö, är ni redo?” ger alla 100% tills de går av efter Crash And Burn. Spelglädjen är så stor att de antagligen inte hade brytt sig om det varit färre personer i publiken.

Smash Into Pieces radiovänliga rock med elektroniska element lyckas trollbinda publiken som hoppar, sjunger med och klappar för fullt, vilket är mycket tack vare bandets professionella frontman Chris. Han besitter inte bara en grym sångröst utan bedriver även ett charmigt publikfrieri. Speciellt när han går ner till deras nivå, skapar ögonkontakt, håller kvar en stund och bekräftar de som kommit hit denna kväll, alltmedan han sjunger. Sedan att han är genuint tacksam i mellansnacket förstärker bara spelglädjen.

IMG_4340Gitarristerna Benjamin och Per samt basisten Viktor är så sjukt taggade att de nästan faceplantar scengolvet när de headbangar med hela kroppen. Trummisen Isak hamrar på så febrilt att det känns som att han ska flyga upp ur pallen vilken sekund som helst. Tillsammans skapar de skön musik och snygg koreografi.

Smash Into Pieces kör sex låtar från debutalbumet, den allsångsvänliga hiten Colder är bäst ikväll.
Den tunga I Want You To Know får publiken att headbanga, Crash And Burn får publiken att dansa.
Bandet lämnar scenen, men jag är säker på att ingen här ikväll hade haft något emot om de spelat en eller två låtar till.

Detta är bandets första spelning i Sveriges tredje största stad och förhoppningsvis inte den sista, de lär spela här i Malmö en hel del framöver. Då förhoppningsvis med den stora publik de förtjänar, vilket hade kunnat bli hur bra som helst.

Bäst: Colder, I Want You To Know och den enorma spelglädjen.
Sämst: Den tunna publiken.
Betyg: 7/10

Setlist:
Heroes (as we are)
Colder
Rockstar
A Friend Like You
I Want You To Know
Crash And Burn

 

IMG_4579

Avatar

Avatar har sedan 2003 levererat sin melodiska death metal. Sedan dess har de turnerat runtom i världen tillsammans med band som Megadeth, Helloween, Stone Sour och In Flames. De återsläppte nyligen sitt senaste album Black Waltz i USA och har nästan precis kommit hem från en turné därifrån.

IMG_4539Det första som slår mig när Avatar äntrar scenen är: ”Va? Är det inte Engel som ska spela nu?”. På affischen står Avatar’s namn högst upp och logiskt sett borde de vara huvudband. Sedan slår det mig att Avatar och Engel förmodligen headlinar varannan show för att undvika sura miner. Dock är det verkligen inte till Engel’s fördel att spela efter Avatar denna kväll, mer om det i deras recension.

Sist jag såg Avatar var för två år sedan, när de var förband åt Hardcore Superstar just på denna scen. Då gick jag dit med noll förväntningar och gick hem med ett nytt favoritband i bagaget. Avatar vinner på sin säregna scenshow. Speciellt sångaren Johannes, som förmodligen hade haft en karriär inom B-skräckfilmsbranschen om han inte blivit musiker.

”Men han ser ju ut som Marilyn Manson” säger en ung tjej i publiken.
För två år sedan äntrade Johannes scenen med en hoodie och rånarluva, denna kväll har han istället en utstyrsel som påminner om en bödel mixad med en Matrix-kappa. Efter andra låten Blod, som får publiken att skrika sig hesa under refrängen, går Johannes av scenen för att sedan komma in igen. Denna gång så som vi är vana vid att se honom: clownsmink, långt svart hår, en stilig hatt och en bensindunk i sin famn innehållandes någon form av alkoholhaltig dryck.

IMG_4561Det är just detta som utmärker Avatar, Johannes säregna utseende (som inte alls påminner om Marilyn Manson) och hans geniala skådespel. Han riktigt lever in sig i rollen som mardrömslik clown och vid enstaka tillfällen skrämmer han även mig, speciellt under den stenhårda låten Let It Burn där han står och skriker för full hals in i mikrofonen. Jag hatar clowner. Avatar bjuder upp till dans under låten Black Waltz, några ur publiken börjar dansa vals och stämningen går från mörk till mysig.

Resten av bandet tar inte lika stor plats och uppmärksamhet som Johannes, men de gör vad de ska och de gör det djävulskt bra. Avatar har gått från att vara ett death metal-band från Göteborg till stora stjärnor, vilket märks. Deras självförtroende har växt kolossalt mycket på två år.

Publiken består nu av ungefär 100 personer och de flesta är här enbart för Avatar’s skull. Johannes får ett stort gensvar under sitt mellansnack och när han inför All Which Is Black säger ”Det här är en hårdrockskonsert och då sitter man inte ner. Upp med hornen och headbanga med mig” är inte publiken sen med att lyda. En stor del av publiken låter sitt långa hår tala. Tyvärr bildas det aldrig någon circle pit.

Efter sista låten Smells Like A Freakshow går bandet av scenen, utom Johannes som står kvar och säger ”Det har varit en stor ära att få spela för er ikväll, denna spelningen var tillägnad Jeff Hanneman”. Jag känner hur en tår börjar formas i mitt högra öga, samtidigt som jag fnissar då hälften här ikväll inte ens vet vilka Slayer är. De är alldeles för unga.

Hatten av för Avatar som visar vilket grymt band de är, nästa Skånebesök är i Helsingborg den 25 maj och det vore väldigt dumt att missa dem.

Bäst: Blod, Torn Apart, Let It Burn och hyllningen till Jeff Hanneman.
Sämst: Fortfarande alldeles för lite publik utan något jättestort engagemang.
Betyg: 8/10

Setlist:
(Okänd)
Blod
Torn Apart
Ready For The Ride
Black Waltz
Let It Burn
All Which Is Black
Paint Me Red
Smells Like A Freakshow

 

IMG_4878

Engel

Med Niclas Engelin (In Flames), som tyvärr inte är med ikväll, satte Engel en ny standard med sin melodiska industri-metal från Göteborg. Förra året gick bandet skilda vägar med sin sångare Mangan Klavborn, ersättaren Mikael Sehlin ifrån Degradead kom in i bandet i början av januari i år.

Som jag skrev i Avatar-recensionen så var det inget smart drag att låta Engel spela efter dem, inte denna gången.
Merparten av publiken har försvunnit från KB och kvar finns ett antal framme vid scenen. Resten sitter ner vid
IMG_4767allehanda bord och soffor. Engagemanget från publiken kunde inte varit mindre heller, några nickar lite nätt på huvudet men inte mer.

Tyvärr är det inte bara den glesa publiken som är emot Engel denna kväll, de har även teknikstrul med Marcus gitarr, vilket sker lite då och då under spelningens gång.
Mikael må vara en bra sångare, men mellansnack är inget han bemästrar, vilket han själv erkänner. Det blir ganska fort pinsamt och jag tycker mer synd om honom. Desto bättre är det när han sjunger, då förändras han och självförtroendet växer enormt. Nu är jag inte helt insatt i Engel, så jag kan inte jämföra honom med förra sångaren Mangan. det enda jag kan säga är att han gör en helt klart godkänd insats. Dock ser jag gärna att han skippar den akustiska gitarren under Sense The Fire till nästkommande spelningar och att de kör på som den ska vara, istället för att göra om den till en halvtråkig ballad.

IMG_4742Jag ser även helst att de skippar introt till One Good Thing, där Mikael står vid trummorna med ryggen mot publiken i vad som känns som en evighet medan en elektronisk slinga ljuder ur högtalarna. Det blir mest en pinsam väntan, som att vara på dejt och inte ha något att säga till varandra.

Resten av bandet gör också klart godkända insatser, men ibland känns det som att de går på rutin. Detta kan jag förstå då publiken ger noll respons, förutom när de klappar mellan låtarna som sig bör.

Det slår till lite extra gnistor om Engel under covern av Skid Row’s Youth Gone Wild och efter nionde låten Numb trycker de ner gasen i botten och avslutar fint med Down To Nothing, Casket Closing och den grymt snygga Question Your Place. Sistnämnda låt är ett perfekt exempel på hur det ska låta när man blandar in elektroniska inslag i metal.

Tyvärr räcker det inte med fyra höjdarlåtar för att göra en spelning rättvisa. Denna gången skyller vi på publiken och jag ger Engel en ny chans den 25 maj i Helsingborg. Då förväntar jag mig att bli bortblåst.

Bäst: Question Your Place och Youth Gone Wild.
Sämst: Publikens ickebefintliga engagemang.
Fråga: Ser inte Mikael ut som en ung Joacim Cans (Hammerfall)?
Betyg: 6/10

Setlist:
Cash King
Frontline
Six Feet Deep
Elbows & Knives
Trial And Error
Youth Gone Wild
One Good Thing
Sense The Fire
Numb
Down To Nothing
Casket Closing
Question Your Place

Bilder från spelningarna hittar du HÄR.
Skribent/fotograf: Jonas ”Madman” Persson

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas