27/7 – 2013
Det är inga nykomlingar som kliver upp på festivalens största scen. Bandet har funnits sedan mitt av 1980-talet och byggt upp en stadig fanskara. Bandet har dessutom lagt ned en gång för att sedan starta igen. Ändå begår Faster Pussycat flera stora misstag på denna spelning som dessutom avslutar den turné som har tagit dem igenom Europa.
För det första så dyker bandmedlemmarna upp på scen uppenbart påverkade av både alkohol och andra substanser. Det hade kanske varit okej om inte festen hade följt med upp på scen och påtagligt påverka framförallt sångaren Taime Downe’s förmåga att prata och sjunga. I de få mellansnack som bandet har så har sångaren svårt att hitta ord och när något väl kommer ut ur hans mun är det obegripligt sludder. Taime står för en stel insats, både sångmässigt och som frontperson. Sången är långt ifrån godkänd och de enda gångerna han egentligen rör sig på scen är när han ska ta ett bloss från cigaretten som ständigt finns i hans näve (produktplacering?) eller sträcka sig efter sitt glas för att jobba på morgondagens baksmälla. Ironiskt nog är det enda som får godkänt från sångarens sida den stiliga balladen House Of Pain, där han gör en strålande insats och får sällskap på scenkanten av basisten Danny Nordahl i sann glamrock-anda.
Desto roligare är det att titta på gitarristerna Xristian Simon och Ace von Johnson som dammar av varenda pose som finns i den oskrivna glamrock-bibeln. Trots detta är inte Faster Pussycat tillräckligt intressanta för publiken då den lilla skara som hittat hit tunnas ut under spelningens gång. Gissningsvis på grund av frontmannens insats. De riktigt trogna stannar dock kvar och lyfter klassikerna Babylon och (låten med den passande titeln) Pretty Fucked Up till oanade höjder. Själv funderar jag mest på om Taime försöker utmana självaste David Coverdale i antal gester med sexuella anspelningar.
Faster Pussycat är idag ett band som spelar stabil rock med en foten i 80-talets sleazerock-scen och den andra längtar efter den amerikanska rockradions mer vänliga tongångar.
Bäst: Balladen House Of Pain framförs snyggt.
Sämst: Taime Downe’s dåliga inställning.
Betyg: 4 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
Foto: Dave
Bilderna från spelningen hittar du HÄR.