fleetwood mac 2013 extended play
2013-10-23
Tidigare i år planerades en av de trevligaste konserterna på länge in i kalendern: Fleetwood Mac i Globen.
Bandet, som med all rätt kan klassas som ett av de största banden genom tiderna, har nått slutet av sin Europa-turné och gör då ett stopp i vår kära huvudstad. Det är bara att sätta sig i bilen från Göteborg och trycka plattan i mattan när det väl är dags. Under denna turnén satsar man extra på att hylla plattan Rumours från 1977, bandets största succé och en av de mest sålda plattorna någonsin, alla kategorier.

Väl på plats blir man fundersam och undrar om det verkligen är slutsålt, då det tjugo minuter innan speltid gapar tomt på läktarna. Fint folk kommer otroligt sent, antar jag.
När bandet väl går på scen och kör igång Second Hand News är dock arenan välfylld och man kan njuta av konserten istället för att behöva ställa sig upp och släppa förbi eftersläntrare.
Nivåerna är inte hundraprocentigt inställda från början, men man märker ändå att ljudet är fläskigt som tusan. Mick Fleetwood har ett enormt tryck i sina trummor som de andra bara får rätta sig efter. Vid sin högra sida har han den stabile vapendragaren John McVie, som i andra låten The Chain får presentera sig med sitt fenomenala basspel.  Framme på scen har vi det gamla, stormiga paret Stevie Nicks (sång) och Lindsey Buckingham (sång, gitarr). Det känns både privilegierande och stort att få se dessa fyra musiker tillsammans på scen.

I Dreams får Nicks leverera bandets enda USA-etta, det är fantastiskt vackert men jag känner inte att hon har kommit igång riktigt. Inte heller i Rhiannon får jag den där riktiga känslan som man kan få när man kollar på de magiska klippen från 70-talet, då hon dessutom hade ett mycket bredare röstregister än idag. Det är dock mycket njutbart, det tåls att sägas tusen gånger.
Mellan Nicks nummer får vi även höra en ny låt ifrån EPn Extended Play som släpptes i april i år, Sad Angel. Jag tycker definitivt att låten håller hög klass, även om man jämför med deras klassiska skivor. Uppenbarligen har de fortfarande en känsla för hits och framförandet är fenomenalt. Buckingham visar redan från start att han är en av de säkraste och skickligaste gitarristerna jag någonsin sett på en scen, det kan inte vara möjligt att göra så få misstag. Efter bland annat en mysig version av Not That Funny och en bombastisk Tusk kliver han ensam ut på scen med sin akustiska gitarr och framför en blixtrande version av Big Love. Då inser man att han är något särskilt. Sällan har jag sett någon med så flinka fingrar, dessutom spelar han utan plektrum och bara attackerar strängarna för allt han är värd med alla sina fingrar.

Nicks kommer ut på scen och tillsammans kör de Landslide, till publikens stora jubel. Nu börjar hon få in känslan och det är lite svårt att ta in att man faktiskt sitter och kollar på den livs levande Stevie Nicks som står och sjunger för en.
Buckingham avverkar Never Going Back Again på ett otroligt dynamiskt och gitarrmässigt briljant sätt, innan det är dags för den historiefyllda Without You som finns med på Extended Play.
Efter denna är det dags att återigen blicka tillbaks och njuta av en hitkavalkad i form av Gypsy, Eyes Of The World och den fantastiska Gold Dust Woman.
Det ordinarie setet avslutas med Go Your Own Way, under vilken publiken på parketten reser sig och dansar loss.

Första extranumret drar igång med World Turning och avslutas med allsång i Don’t Stop, den stora hiten som skrevs av klassiska medlemmen Christine McVie som inte längre turnerar med bandet. Däremot fick London-publiken njuta av hennes närvaro i september, då hon gick upp på scen med bandet och körde just denna låten under två kvällar.
Efter detta börjar publiken lämna arenan, typiskt stockholmare som alltid ska ha så bråttom. Ett stort antal människor sätter kvällskaffet i halsen och skyndar sig tillbaks när jublet stiger och bandet äntrar scen för sista gången för att spela Silver Springs och Say Goodbye.
Bandet tackar oss i publiken med mycket hjärtliga tal och de framstår som mycket sympatiska. Efter detta är konserten slut, cirka två och en halv timme efter att den startat.

Sammanfattningsvis så kan man säga att man har fått ta del av en enorm musikupplevelse och man har fått uppleva ett av de stora banden från musikens mest klassiska era.
En eloge även till de fyra bakgrundsmusikerna som stod på varsin flank och som har levererat tillsammans med bandet i många år: Brett Tuggle (keyboards, gitarr, bakgrundssång) och Neale Heywood (gitarr, bakgrundssång) på vänster sida och körsångerskorna Sharon Celani och Lori Nicks till höger.

Bäst: Lindsey Buckingham som med sin enorma energi, unika talang och urstarka röst bär mycket av showen på sina egna axlar, trots att övriga musiker gör ett kanonjobb.
Sämst: Det var synd att inte Nicks var i toppform redan från början.
Betyg: 8/10

Skribent: Viktor Skatt

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas