GammaRay_AccessRock_Dave_Klubben-60

21/4 – 2014

Att avsluta den långa påskhelgen tillsammans med ett tyskt power metal-band som dessutom har en, för genren, legendar (Kai Hansen) i spetsen låter väl som en strålande idé? Det tyckte även Gamma Ray och arrangören Skrikhult, som nu har ställt till med kalas på Klubben i den svenska huvudstaden. Gamma Ray är aktuella med det hyfsade albumet Empire Of The Undead, men har också byggt upp ett rykte om att vara en riktigt stabil liveakt. Något som jag också fått bevittna vid tidigare tillfällen.

GammaRay_AccessRock_Dave_Klubben-27Trots detta går snacket innan spelning mera kring vilka gäster bandet har med sig. Nyheten om Kai’s krassliga stämband har nått Sverige dagarna innan spelningen och bandet har därför meddelat att spelningen kommer att genomföras med hjälp av ”speciella gästsångare”, även om Kai Hansen sjunger flera av låtarna själv. Michael Kiske (känd för sina insatser i Helloween och Unisonic) och Tobias Sammet (Edguy, som hjälpte bandet i Tyskland) nämns som några som skulle tänkas dyka upp. Så blir det inte. Istället rör det sig om Fabio Lione från öppningsakten Rhapsody of Fire och den okända Frank Beck, vars insatser avhandlas senare i denna text.

Bandet inleder spelningen med Avalon från senaste albumet. En låt som jag hyllade redan i min albumrecension och som nu växer sig ännu starkare. Refrängen blir ett monster som äter dig levande. Kai’s röst låter dessutom inte så hemsk som den har beskrivits. Än. Redan efter ett par låtar, i Tribute To The Past, så tycks sångaren ha blivit besatt av en kråka. Han fuskar hela spelningen med de höga tonerna och ”glömmer” bort de allra högsta skriken. Men ju längre av spelningen som går desto sämre låter mannen. Därför är det förståeligt att bandet har löst detta på det sätt som man har gjort. Även låtvalen i början av spelningen känns tveksamma och får knappast någon att hoppa jämfota av lycka. Heaven Can Wait anser jag vara en av gruppens tristaste stunder och att fortsätta tjata ut Helloween-låten I Want Out, och att dessutom dra ut på allsångsdelen under alldeles för lång tid, blir tröttsamt. Ett stort plus dock för det reggae-parti som man har försett låten med och som faktiskt är ett kul grepp.

GammaRay_AccessRock_Dave_Klubben6Fabio får komma in och sjunga på Helloween-klassikern Future World, samt de två färska låtarna Empire Of The Undead och den trista balladen (det är under denna låt som toakön blir lång) Time For Deliverance. Han gör det förvisso bra men hans röst passar inte riktigt Gamma Ray’s musik. Dessutom är hans engelska så bedrövlig hans uttal blir obegripligt. Mot slutet av spelningen kommer den okända talangen Frank Beck in. Han beskrivs som en vän till bandet från deras hemstad Hamburg. Hur denna man kan vara okänd går över mitt förstånd (han sjunger i coverbandet Srained), för den här killen kan sjunga! Master Of Confusion blir konsertens otippade höjdpunkt och visar verkligen hur bra detta band kan vara när de verkligen träffar rätt. Att däremot avbryta Rebellion In Dreamland innan låtens tempohöjande klimax är nästintill brottsligt, men den efterföljande versionen av Land Of The Free väger upp för detta misstag. Jag förundras också över hur en så tråkig låt som To The Metal kan bli så mäktig som den blir ikväll.

GammaRay_AccessRock_Dave_Klubben-30Att gruppens nya trummis Michael Ehré har blåst in nytt liv i gruppen råder det ingen tvekan om. Det räddar dock inte hans trumsolo från att bli vansinnigt tråkigt. Han gnäller på att publikens respons är för svag under sitt trumsolo, men om vi ska vara allvarliga ett tag… Vem tycker egentligen om trumsolon? Basisten Dirk Slächter är som vanligt sämst klädd med visar som vanligt också upp mest energi när han nästan misshandlar sin bas och använder hela scenens yta. Gitarristen Henjo Richter är lika stel som vanligt och tycks snarare vara en del av scenens möblemang än en del av bandet.

GammaRay_AccessRock_Dave_Klubben-4På det stora hela står Gamma Ray (med vänner) för en stabil insats som visar varför de tillhör genrens giganter. Det går att gnälla på att gruppen gör många stopp i sina låtar. Man On A Mission är ett tydligt exempel på när gruppen plötsligt tystnar och sänker tempot enormt. Dessutom är det för många publikfriande delar, där bandet vill att publiken sjunger med, för att hålla flytet uppe. Men om Kai Hansen kan få ordning på stämbanden så har gruppen mycket kvar att ge.

Bäst: Frank Beck och Master Of Confusion.
Sämst: Trumsolot och en version av Future World som ingen vill minnas.
Betyg: 7 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
Foto: Dave. (Se resten av bilderna från spelningen HÄR.)

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas