26/3 – 2013
Tänk att ett så litet band som Ghost från Linköping bara över loppet av två år har fått en kultstämpel och rönt stora framgångar som tagit dem runt på alla de största festivalerna på detta klot, endast efter att ha släppt ett album. Ganska fantastiskt när man tänker efter, men sedan är Ghost inte bara ett band, utan ett fenomen. Vid första anblick verkar Ghost vara ett black-metalband men deras musikaliska stil påminner mer om rock a la Blue Öyster Cult och Black Sabbath med en gnutta Beatles blandat med danska King Diamond’s teatraliska show – en fin mix av det goda med andra ord.
Dessutom har James Hetfield (Metallica) utnämnt Ghost till sitt nya favoritband, bara det är stort.
Spelningen börjar på sedvanligt maner med Masked Ball som strömmar ur högtalarna, publiken peppar och fotograferna står redo. Under låtens gång kommer Nameless Ghouls ut på scenen en efter en, kollar så att ljudnivåerna på förstärkarna är rätt och gör sig redo med sina instrument. När Masked Ball lider mot sitt slut kör de igång titellåten till det nya albumet, Infestissumam (kan du säga det snabbt tio gånger?).
Efter några minuters schysst instrumentaliskt spel som bygger upp hela stämningen på ett hårt sätt äntrar kvällens huvudperson Papa Eremitus II (ni kommer kanske ihåg att Papa Eremitus lämnade bandet för att sedan ersättas med nummer ”II” under en spelning i Linköping – samma sångare dock) scenen med långsamma rörelser och hela Amager Bio skriker av upphetsning. Bara synen av denna ståtliga man med en hatt som skulle göra påven avundsjuk, en ansiktsmålning likt ett skelett som skulle göra ett litet barn vettskrämt och en majestätisk käpp läggs en besvärjelse över oss alla och vi blir charmade direkt.
Ghost må se läskiga ut och ha texter som innehåller ”Heil Satan” och ”Lucifer” titt som tätt, men de är lika ofarliga som dammråttorna under din säng.
Papa Eremitus II dansar runt likt en fjäder på scen och ger utrymme till sina Ghouls under de instrumentaliska partierna.
Bakom honom finns en rökmaskin som går på högvarv och vid hans fötter en spotlight med röd belysning, bara för att öka känslan och visst blir det kusligt när man knappt kan skymta honom bakom all rök för att sedan se ett skelettansikte i rött uppenbara sig. Stämningen kan man inte klaga på. Ska jag klaga på något så får det bli hans röst då han sjunger i lägre tonart än på albumet och sist jag såg dem 2011, plus att det kan ibland bli en för stor kontrast mellan hans mjuka röst och den hårda musiken. Bortsett från detta är han en formidabel frontman vars enda mellansnack består av antingen ett ”haha” eller låttiteln.
Papa Eremitus II i alla ära, men det är Ghoulsen som får min stora uppmärksamhet under spelningens gång. De är inte bara formidabla musiker som verkligen ger allt utan de springer runt från kant till kant, förutom trummisen och keyboardisten av naturliga skäl. De spelar med en väldig känsla vilket går att tyda på deras kroppsspråk och när deras svarta kåpor mixas in bland all rök och färger skapas en spöklik känsla som kan ge upphov till gåshud.
Ghost bjuder på en hel del nytt material såsom den inledande låten Infestissumam, Per Aspera ad Inferi, Secular Haze, Year Zero och avslutande Monstrance Clock vilka alla visar prov på att Ghost sitter på ännu ett klassiskt album som släpps om 21 dagar. De låtar som får störst uppmärksamhet från publiken denna kväll är Ritual, Stand By Him och den nya låten Year Zero som enligt undertecknad är ett av de finaste verk de hittills skrivit.
Med en imponerande stor backdrop som gör att scenen förvandlas till ett kapell där Papa Eremitus II håller sina predikningar och med ett antal låtar som lyckas höja spelningen till mästerlig nivå samt en teatralisk scenshow känner jag att jag inte skulle vilja vara någon annanstans denna kalla tisdagskväll än i Köpenhamn.
Bäst: Year Zero och Ritual.
Sämst: Inget nämnvärt.
Betyg: 9/10
Setlist:
Intro – Masked Ball
1. Infestissumam
2. Per Aspera ad Inferi
3. Con Clavi Con Dio
4. Prime Mover
5. Elizabeth
6. Secular Haze
7. Stand By Him
8. Death Knell
9. Satan Prayer
10. Genesis
11. Year Zero
12. Ritual
13. Monstrance Clock
Bilder från spelningen hittar du HÄR.
Skribent samt fotograf: Jonas ”Madman” Persson