Gojira_GetawayRockFestival_Dave_AccessRock-1-7

Mäktig perfektion är vad som sker den sista timmen på fredagens Getaway Rock Festival. Franska Gojira spelar progressiv metal med inslag av death på ett närmast oefterhärmligt sätt. När de går ut på scen och första låten Explosia detonerar har jag redan glömt all eventuell trötthet och smärta i rygg och fötter efter två dagars hårt festivalande. Det är som en belöning att bara stå i publiken och få uppleva detta och jag förstår överhuvudtaget inte de som prioriterat System Of A Down som spelat strax tidigare. Gojira släppte sitt femte studioalbum L’Enfant Sauvage förra sommaren, som enligt mig är bandets och dessutom 2012 års bästa skivsläpp. Att spelningen inleds med två spår från denna känns således helt rätt, från minsta cymbalslag i första låten till det fenomenala långsamt stigande och fallande gitarriffet i The Axe.

Joe Duplantier säger att det är en ära för bandet att få spela för oss ikväll och jag sörjer lite att publiken inte är helt fullproppad och övertaggad. Tröttheten bland åskådarna är tydlig och sångaren undrar om vi är kvar och om vi ens är vakna. Rätt som det är bildas det då en stor, näsknäckande circlepit som gör musiken mer rättvisa. På scen är det nämligen desto mer energiskt. Det verkar vara fysiskt omöjligt för sångarens yngre bror Mario Duplantier att sitta stilla en sekund bakom trummorna, han hoppar upp och ner på pallen och fyller tystnader mellan låtarna med lågmälda cymbalslag. Basisten Jean-Michel Labadie springer över scenen och snurrar runt kastandes med basen som om han ska slå ner allt i sin väg. Musikaliskt är det så underbart tekniskt att man nästan blir snurrig och Joe Duplantiers ensamma, skrikande röst är allt som behövs för att göra den mörkt suggestiva känslan komplett. Joes och Christian Andreus gitarrspel är i så perfekt samklang att det är sjukt.

De spelar Flying Whales och helgrymma Backbone från From Mars To Sirius-plattan innan Joe presenterar ännu en låt från senaste släppet. Han säger att vi alla egentligen är barn, vi i publiken och musikerna på scenen, eftersom vi alla håller något viktigt i minnet. Vad vet han dock inte riktigt, men det spelar liksom ingen roll när bandet drar igång titelspåret L’Enfant Sauvage. För mig är det här ren och skär perfektion och det enda jag kan önska mig ytterligare av fransmännen är fler låtar. Jag hade så gärna hört Esoteric Surgery, eller nästan hela bandets katalog denna kväll. Det är kallt och sent, men ingenting spelar någon roll så länge Gojira spelar.

När bandet går av scenen ropar publiken efter mer och såklart kommer de tillbaka och spelar typiska avslutningslåten The Gift Of Guilt. Jag förundras ännu en gång över hur det ens är möjligt att spela så bra. 75 minuter är helt enkelt inte tillräckligt lång tid för att förstå eller ens få nog och det här är högst troligt den bästa spelningen på hela festivalen.

Betyg: 9,5/10

Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Dave

Bilderna från spelningen finner du HÄR.

Ett svar

  1. Daniel

    Måste få skriva att jag håller med, aldrig sett dom förr och bara lyssnat ett par månader som förberedelse till Getaway. Fyfan vad bra dom låter live, min senaste musikaliska kärlek.

    Svara

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas