For the English review, scroll further down.
26/11 – 2012
Det finns inga ord som kan beskriva detta. Att se en riktigt bra spelning är så mycket mer än en vanlig konsertupplevelse. Det är mer av en unik känsla som enbart uppstår i vissa sammanhang.
Gojira lyckas ikväll förmedla den känslan. Den där känslan som får mig att vilja implodera, explodera, krackelera och upplösas på samma gång. Stundtals är det så bra att jag inte vet var jag ska ta vägen, då jag är på väg att lägga mig ner på Göta Källares golv och gråta. Gråta av lycka och känsla av komplett fullständighet.
Det är inte bara det faktum att bandets musik är tightare än den bästa av fickparkeringar, utan även de visuella hjälpmedel fransmännen tar hjälp av. De olika projektioner som används till låtarna öppnar upp nya dimensioner och den lampförsedda backdroppen ger intrycket av en stjärnsmyckad natthimmel. Något som passar Gojiras musik mycket bra, då mörker möter hopp.
Joe Duplantiers sång må vara enformig, men det blir aldrig jobbigt att lyssna på. Den smälter så bra in i musiken, som bygger på Joes märkliga ackordbyten.
Det finns inte ett annat band i världen just nu som skulle kunna få dessa märkliga tonarter att fungera så bra ihop. Och taktarterna sedan. Lillebror Mario Duplantier bakom trumsetet sliter hårt men utan att göra några misstag. Finns det någon som inte är imponerad av hans insats denna afton, då är denna person helt befriad från musikalisk kunskap. Han är dessutom den enda trummis (hittills) som lyckats spela ett trumsolo som hållit mig intresserad hela vägen igenom.
Bandet har valt ut låtar från samtliga släpp, men största fokus ligger på de två senaste släppen The Way Of All Flesh och L’Enfant Sauvage. Det är även låtarna från dessa album som blir mäktigast denna kväll, även fast denna kväll saknar floppar.
Inledande Explosia visar direkt vart skåpet ska stå och kvällens version av Heaviest Matter In The Universe är så imponerande att jag inte ens vågar tänka på hur många timmar denna orkester har spenderat i replokalen.
Att försöka välja ut en absolut höjdpunkt under denna spelning är svårt, men när The Art Of Dying drar igång och slås samman med Toxic Garbage Island så undrar jag hur mycket bättre det kan bli.
Oroborus är ett nummer som inte går att misslyckas med och The Axe är denna kväll så mäktig att den kan välta byggnader. När Gojira sedan avslutar med magiska The Gift Of Guilt är den totala succén i mål och årets bästa spelning ett faktum.
Efter denna kväll så känner jag mig överkörd. Det känns som om en ångvält har rullat över mig. Mentalt. När vi ser tillbaka på denna kväll om några år, kommer det att pratas om den som en klassiker (i positiva ordalag). Om några decennier kommer det pratas om Gojira som ”bandet som satte Frankrike på metal-kartan”.
Bäst: Allt.
Sämst: Nu skojar du va?
Betyg: 10 / 10
Setlist:
Explosia
Flying Whales
Backbone
The Heaviest Matter Of The Universe
L’Enfant Sauvage
The Art Of Dying
Toxic Garbage Island
Tron
Wisdom Comes
Oroborus
Drum Solo
Clone
The Axe
Vacuity
The Guift Of Guilt
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
——————————————————————————–
LIVE: Gojira at Göta Källare • Stockolm
26/11 – 2012
There are no words that can describe this. To see a really good gig is so much more than a regular concert experience. It is more of a unique feeling that only occurs in certain contexts.
Gojira succeeds in conveying that feeling. The feeling that makes me want to implode, explode, fall apart and disintegrate at the same time. Sometimes it’s so good that I do not know where to go, I just wan’t to cry of happiness.
It’s not just the fact that the band’s music is tighter than the best of pocket parkings, but also the visual aids these Frenchmen use.
The various projections used for the songs open up new dimensions, and the backdrops gives the impression of a star-studded night sky. Something that fits Gojira’s music very well, when darkness meets hope.
Joe Duplantier’s singing is somewhat monotonous, but it never becomes tedious to listen to. It blends so well with the music, which is based on Joe’s strange chord changes.
There is no other band in the world right now that could get those strange keys to work so well together.
Little brother Mario Duplantier works hard behind the drums, but without making any mistakes.
Is there anyone who is not impressed by his performance this evening, then this person is completely bereft of any musical knowledge.
He is also the only drummer (so far) who manages to play a drum solo that keeps me interested the whole way through.
The band has selected songs from each release, but the main focus is on the two latest releases The Way Of All Flesh and L’Enfant Sauvage. It’s also the songs from these albums that become the most powerful this evening.
The concert opener Explosia shows exactly what it’s all about, and tonight’s version of Heaviest Matter In The Universe is so impressive that I don’t even dare to think about how many hours this orchestra has spent in the rehearsal room.
Trying to pick out an absolute highlight of this gig is hard, but when The Art Of Dying kicks off and is merged with Toxic Garbage Island, I’m wondering how much better it can get.
Oroborus is a number that can’t go wrong, and The Axe is so powerful that it can tip over buildings. When Gojira then concludes with the magical The Gift Of Guilt, the success is confirmed. The best gig of this year is a fact.
After this evening, I feel run over. It feels like a juggernaut has rolled over me. Mentally.
When we look back on this night a few years from now, we will talk about it as a classic night.
In a few decades, we will talk about Gojira as ”the band that put France on the metal map.”
Best: Everything.
Worst: Now you’re kidding right?
Rating: 10/10
Setlist:
Explosia
Flying Whales
Backbone
The Heaviest Matter Of The Universe
L’Enfant Sauvage
The Art Of Dying
Toxic Garbage Island
Tron
Wisdom Comes
Oroborus
Drum Solo
Clone
The Axe
Vacuity
The Guift Of Guilt
Author: Jimmy ”JimJim” Rimsby