graveyrad_linda

4/7-2013

Graveyard är sista bandet ut på torsdagens Metaltown, en bra stund efter ordinarie speltid på grund av tidigare förseningar i schemat. Publiken står dock troget och väntar, några är roliga och ropar ”Kyrkogård! Kyrkogård!”. När det Göteborgbaserade bandet äntligen går på efter en stunds soundcheckande är det till ljudet av en siren och publikens enorma vrål. Medlemmarna i bandet är alla svartklädda, förutom trummisen som har en gul t-shirt med psykedeliskt mönster, och även deras långa hår och mustasch får dem att se extremt enhetliga ut. Man ser dessutom knappt deras ansikten för allt hår. Även musiken känns som om den kommer från en enda kropp. Det är så samspelt men ändå detaljrikt, och helheten känns både 70-talsfeelig och extremt aktuell.

Ljudet på festivalens största scen är riktigt bra, och Graveyard låter lika bra som på skiva – om inte bättre. Sångaren och gitarristen Joakim Nilsson ändrar ofta detaljer i sångmelodierna, vilket gör det ännu mer intressant att lyssna. Allra bäst låter det när alla klämmer i i bakgrundssången. Axel Sjöberg jobbar hårt bakom trumsetet i de snabbare låtarna och hans nästan galna leende när han spelar får mig att tänka på Keith Moon i The Who.

Bandet har varsin egen spotlight på ett högt stativ som i vissa låtar belyser dem bakifrån. Detta skapar en himla snygg effekt under några av de lugnare låtarna, till exempel Slow Motion Countdown. Graveyard bevisar sin storhet genom att röja sönder i upbeat-låtarna och föra tankarna till Led Zeppelin och andra ikoniska band, och samtidigt få fram sina bluesiga influenser i de långsammare partierna. Graveyard visar att de är extremt bra på det de gör, och hela framträdandet känns riktigt stabilt och säkert. Ändå får man känslan av att det är live och att allt kan hända, vilket det även gör när två manliga roddare kommer ut på scen med en ny gitarr och bas – helt nakna.

Trots att Graveyard inte är i närheten av metal tycker jag ändå att de passar utmärkt på Metaltowns scen en kväll som denna. Jag gillar verkligen deras unika sound, och deras proffsighet gör att allt de gör känns helt självklart. Eftersom jag hört mycket om bandet men hittills missat att se dem live, var mina förväntningar ganska höga. Trots det var denna spelning ändå snäppet bättre än jag väntat mig.

Bäst: Allt.
Sämst: Inget nämnvärt.
Betyg: 9/10

Skribent: Emma ”Sajko” Persson

Fotograf: Linda Florin

Bilderna från spelningen hittar ni HÄR.

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas