4/4 – 2013
Gamma Ray
När Kai Hansen under 1980-talets sista år lämnade Helloween, då han dessutom skrivit merparten av bandets låtar och nästan på egen hand utformat Power Metal-genren, var det för att bilda just Gamma Ray. Därför känns det mäktigt, men lite märkligt, att se dem göra denna gemensamma turné ihop, även om en liknande turné genomfördes redan åren 2007-2008.
Gamma Ray’s spelning är ungefär 70 minuter lång och det kan tyckas lite snålt. Särskilt då gruppen levererar som de gör denna afton. Många stunder är rena lektioner i just Power Metal och i hur låtar inom denna genre borde skrivas. Lejonparten av kvällens låtar har en gemensam röd tråd och det är refränger som är lätta att sjunga med i. Dessutom går låtar som Dethrone Tyranny och nya Empire of the Undead i ett rasande tempo. Den andra nykomlingen, Master Of Confusion, fungerar också oerhört bra live. Det inledande paret i form av Anywhere in the Galaxy och Men, Martians And Machines är riktigt lysande, där den senare är en välkommen överraskning. Vi bjuds redan i början av setlist på kvällens första Helloween-låt i form av Future World. Även om en stor del av publiken har varit på tårna ända från start är det ironiskt nog inte förrän här som konserten lyfter på riktigt.
Från välkommen till ovälkommen överraskning i och med The Spirit – som är grymt intetsägande. Likaså känns Rise evighetslång, näst under den här spelningen börjar jag fundera över om det någonsin har skrivits en töntigare låt än To The Metal? Den går hem hos publiken men det måste vara mycket tack vare den allsångsvänliga refrängen.
Kai Hansen brukar ofta bli påhoppad för att hans röst inte håller i live-sammanhang, därför blir jag förvånad när han 
tidigt under konserten ursäktar sin krassliga röst med att ”den låter som en blandning mellan Lemmy och Musse Pigg”. Personligen tycker jag den låter hur bra som helst denna kväll, däremot önskar jag mer av bandets scenshow. De två som egentligen släpper loss mest är nytillskottet på trumpallen Michael Ehré, som i det stora hela gör en fläckfri insats, och basisten Dirk Slächter som vågar spexa. Detta trots (tack vare?) att den sistnämnde har kvällens fulaste outfit i form av något som lättast skulle kunna beskrivas som en blandning mellan en indian och en hippie. Under de sista låtarna börjar även Kai Hansen rocka loss lite, medan gruppens icke uppräknade medlem, gitarristen Henjo Richter, står fastcementerad på sin plats. Trist var ordet.
Bäst: Dethrone Tyranny känns som en käftsmäll.
Sämst: Bristen på rörelse på scenen.
Betyg: 6 / 10
Setlist:
Intro – Welcome
1. Anywhere In The Galaxy
2. Men, Martians And Machines
3. The Spirit
4. Dethrone Tyranny
5. Master Of Confusion
6. Empire Of The Undead
7. Empathy
8. Rise
9. Future World
10. To The Metal
11. Send Me A Sign
Helloween
Mina tidigare möten med Helloween i liveformatet har inte varit åt det positiva hållet. Det har varit en Andi Deris som inte riktigt fått ordning på rösten och kraxat, minst sagt, falskt. Det har varit bråkigt emellan bandet och ett dåligt ljud. Det har känts grinigt, irriterat och oinspirerat.
Denna kväll känns det som ett helt annat band som går på scenen på Arenan. Ljudet är faktiskt riktigt bra, Andi Deris sjunger precis så bra som man kan hoppas på och bandet ser ut att ha riktigt kul på scen. Framförallt basisten Markus Grosskopf passar på att spexa så fort han får chansen och gitarristen Sascha Gerstner borde få OS-guld i att täcka upp yta på scen på ett underhållande sätt. Tyvärr står tristnissen Michael Weikath ute i ena hörnet och nickar bittert, även om även han i slutet av spelningen försöker släppa loss lite. De pumpor jag trodde var på väg att ruttna för några år sedan visar sig ha mognat igen.
Fokus ligger förstås på senaste släppet Straight Out Of Hell, från vilken fem stycken låtar hämtas. Nabataea fungerar utmärkt, Live Now! kommer till sin rätt i det levande formatet. Även Waiting for the Thunder är bra, däremot så förstår varför jag inte varför If I Could Fly spelas under samma set, då de båda låtarna är väldigt snarlika och den sistnämnda är tämligen tam just denna kväll. Den låt som jag inte tycker fungerar är titelspåret från albumet, den sänker tempot och när ballade Hold Me In Your Arms spelas växer sig toakön lång.
Det är med äldre nummer så spelningen verkligen lyfter på allvar. I’m Alive, med ett av världens bästa gitarrsolon, går bara inte att misslyckas med och Eagle Fly Free och Dr. Stein är lika givna i setlistan som Nobelpriset i december. Kvällens två största utropstecken är ändå Hell Was Made In Heaven, som med sina långa instrumentala partier låter musikerna skina, och överraskningen Steel Tormentor som drar upp stämningen rejält. Denna låt följs dock av det tristaste som kan tänkas: ett trumsolo, som drar ner stämningen till noll igen. Med låten Power visar gruppen att man har just den kraft som behövs för att få publiken med sig. Are You Metal? hade vi dock klarat oss utan.
När det har blivit dags för extranummer så dyker dessutom Kai Hansen upp på scen med sina gamla bandkamrater i ett medley bestående av Halloween, How Many Tears (som borde luftas oftare) och Heavy Meatl (Is The Law), där Kai får sjunga. Innan hela spektaklet tar slut kommer även resten av Gamma Ray upp för en skojfrisk version av I Want Out.
På det stora hela är det en väl godkänd insats av det tyska gänget, som trots alldeles för mycket publikfrieri. I hela fyra låtar har man allsång och den där ”vänster mot höger”-tävlingen börjar väl kännas lite gammal? Men gruppen visar ny energi. Fortsätter man såhär så orkar de några år till.
Bäst: Andi Deris’ röst men även Steel Tormentor och Hell Was Made In Heaven.
Sämst: ”Vänster mot höger”-tävlingen, trumsolot och Hold Me In Your Arms.
Betyg: 7 / 10
Setlist:
Intro – Walls Of Jericho
1. Eagle Fly Free
2. Nabataea
3. Straight Out Of Hell
4. Where The Sinners Go
5. Waiting For The Thunder
6. Steel Tormentor
7. Drum Solo
8. I’m Alive
9. Live Now!
10. Hold Me In Your Arms
11. If I Could Fly
12. Hell Was Made In Heaven
13. Power
14. Are You Metal?
15. Dr. Stein
16. Medley: Halloween / How Many Tear / Heavy Metal (Is The Law) (Med Kai Hansen)
17. I Want Out (Med Gamma Ray)
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
Foto: Elin Nilsson (se flera foton från kvällen här.)