2013-04-06
Gamma Ray
Gamma Ray behöver ingen närmare presentation. Bandet startades 1989 av Kai Hansen, efter att han lämnat Helloween.
Efter att ha släppt en mängd av de vassaste power metal-skivorna någonsin är de nu tillbaka med den EP:n Master Of Confusion.
Ytterligare en förändring har skett sedan senaste Sverige-besöket: Man har bytt ut trummisen Dan Zimmermann som tagit paus från musikbranschen. Istället har man tagit in Michael Ehré i hans ställe.
Konserten börjar stabilt med Anywhere In The Galaxy. Kai låter inte helt hundra, men han berättar att han är krasslig i halsen och att han ska försöka göra det bästa han kan. Hans sång har dock varit ganska rosslig nu i ett antal år så jag tycker inte att man märker någon enorm försämring gentemot vad han presterar normalt, även om den egna upplevelsen av att inte kunna bjuda på maximalt med kvalitet inför sin publik inte är något man med lätthet kan strunta i. Det verkar påverka honom mer än vad det påverkar publiken, men han håller god min.
Man följer upp med Men, Martians And Machines från Somewhere Out In Space (1997), en väldigt bra låt som jag dock inte tycker är det allra bästa valet ifrån denna kanonplatta.
Vi bjuds på ännu mer 90-tal i form av The Spirit, kvällens enda låt ifrån Ralph Scheepers-eran. Efter detta kommer en av mina favoriter, Dethrone Tyranny.
Gamma Ray bjuder som vanligt på fantastiskt musicerande, Kai och Henjo Richter är en ruskigt vass gitarrduo. Den sistnämnde är en av de gitarrister som får det att se enklast ut att shredda loss i 240km/h, fingrarna bara går i ett utan någon som helst ansträngning.
Dirk Schlächter upplever jag inte ha samma närvaro på scen som man är van vid. Kanske är det för att han är på tok för påklädd, man är van vid att se honom endast iförd en skinnväst på överkroppen. Det är då det händer.
Michael Ehré gör ett fenomenalt arbete bakom trummorna, man kan inte ta med någon nybörjare i detta band. Däremot så är han inte lika sinnessjuk som maskinen Dan Zimmermann. Väldigt få kommer upp i denna trumfantoms klass.
Man bränner av de nya låtarna Master Of Confusion och Empire Of The Undead, vilka tas emot väl av publiken. Den förstnämndas styrka ligger i de starka melodierna och den trallvänliga refrängen, medan den sistnämnda lever starkt på sin aggressivitet och thrash-riffandet som bjuds i överdos.
I övrigt märker man att det är ett band som är lite mellan två album, man kör fortfarande en del från förra fullängdaren To The Metal! (2010). Ingen favorit-platta direkt, så det höjer tyvärr inte betyget när man skippar klassiker för att spela låtar som numera har förlorat sitt nyhetsvärde.
Man avslutar dock mycket starkt med Future World, To The Metal och Send Me A Sign, man märker att det är skillnad på låtar och låtar. Publiken går loss riktigt bra och äntligen blir det lite tryck på ståplatssektionen. Jag är dock lite besviken över att de kör en setlist som är så dåligt anpassad efter min personliga smak, däremot pratar jag med en del andra som är mycket nöjda med konserten. Jag hade helst sett mer ifrån t.ex Power Plant-plattan, men man kan inte få allt här i världen och man måste respektera vad bandet väljer att framföra för låtar.
Bäst: Dethrone Tyranny
Sämst: Som förband ska man inte lägga in gitarrsolon. Punkt.
Betyg: 7/10
Skribent: Viktor Skatt
Setlist:
Anywhere In The Galaxy
Men, Martians And Machines
The Spirit
Dethrone Tyranny
Master Of Comfusion
Empire Of The Undead
Empathy
Rise
Future World (Helloween cover)
To The Metal
Send Me A Sign
___________________________________________________________________________________________________________
Helloween
Underbara, underbara Helloween. Ett av mina stora favoritband sedan tonåren och världens bästa band inom power metal.
De tyska legendarerna ger aldrig upp, de senaste åren har de levererat plattor med jämna mellanrum och nu är det Straight Out Of Hell som man är ute på turné för.
Man har samma manskap som man haft i åtta år nu: Andi Deris (sång), Michael Weikath och Sascha Gerstner på gitarr, Markus Grosskopf på bas och Daniel Löble på trummor.
Istället för att gå igenom låt för låt så är det viktigare att gå igenom vad som händer med Helloween just nu.
Jag antar att de flesta som går på konserten är där för att de är fans av det klassiska Helloween, pionjärerna inom power metal och även till viss del speed metal. Med sina tre första album tog de världen med storm, var och ett av dessa tre album är absolut med på en topp 100-lista över världens 100 bästa hårdrocksalbum
Av kvällens totalt 17 regelrätta låtar (de kör ett medley på slutet och jag räknar inte trumsolot som en låt) så är 12 av låtarna från Andi Deris-eran.
Det är absolut förståeligt och förmodligen är det vad som krävs för att de ska fortsätta tycka att det är kul. Det är dessutom en fantastisk gåva till alla de som faktiskt håller Deris-eran högt, man ska inte sticka under stolen med att de gjort helt fantastiska låtar även under denna era.
När sju av dessa tolv Deris-låtar kommer ifrån de senaste två albumen, som inte alls är lika hyllade som albumen som släpptes av den fantastiska sättningen Deris/Weikath/Grosskopf/Grapow/Kusch på 90-talet, så blir det dock väldigt tradigt.
Spelningsmässigt så utför Helloween en makalös konsert, bandet är så tight att man blir mörkrädd. Varenda twin lead sitter helt perfekt och båda gitarristerna är så säkra att det är löjligt. Weikath kör på sin Joe Perry-stil och vet mycket väl om att han spelar skjortan av vem som helst. Hans gitarrton är mer aggressiv än någonsin och hans spel är helt galet. Han har verkligen inte lagt av sig med åren, satan vad han ligger på. En sann mästare.
Sasha däremot förstör väldigt mycket genom att spela på en Dean-gitarr (tänk Dimebag). Det ser verkligen helt fel ut även om det låter helt rätt.
Dani trummar på som en vilde, nu när Zimmermann inte är kvar i Gamma Ray så är det inte någon tvekan om vem som är kvällens största trummis.
Grosskopf är stabil som vanligt, kanonspel på basen och löjlar sig så där ”på gränsen”-mycket på scen så att det nästan blir pinsamt.
Andi Deris röst har aldrig tillhört genrens bästa, men det fanns absolut en tid då den höll väldigt bra. Den tiden är dock borta, även om han sätter toner väldigt bra så är själva rösten i sig ganska obehaglig att lyssna på.
Spelningen då.
Vågat av dem att öppna med Nabatea från senaste plattan, en riktigt bra låt som dock har en usel refräng.
Man kuppar och slänger in Eagle Fly Free direkt efter, vilket känns lite malplacerat men välkommet.
De bjuder på Steel Tormentor från The Time Of The Oath (1996), kul att höra! Dock hade många gärna velat höra fler låtar ifrån till exempel Better Than Raw (1998) och The Dark Ride (2000), ifrån dessa får vi endast höra den ganska tråkiga balladen If I Could Fly ifrån den sistnämnda plattan.
Trumsolo. Ja, vad ska man säga? De flesta står mest och suckar när Dani drar igång, det är så tråkigt att man undrar vad man gör där.
Mitt i misären hör man ett par välbekanta toner, helt plötsligt plockar tyskarna fram den helt magiska I’m Alive från Keeper Of The Seven Keys, Pt 1.
Kontrasterna under konserten är helt galna, man pendlar mellan total uttråkning och total eufori. Efter denna mästarlåt kommer givetvis två urtråkiga låtar från nya skivan, Live Now! och Hold Me In Your Arms. I den förstnämnda har Deris en ganska lyckad, men totalt meningslös allsång med publiken. Allsång har man i klassiker, man stannar inte upp låtar bara för att.
Sistnämnda låt är en ballad, vilken följs av If I Could Fly som jag nämnde innan. Att Helloween kör två ballader i rad är verkligen skandal. Ska de köra en ballad så ska de givetvis spela A Tale That Wasn’t Right, det är trots allt en av hårdrockens starkaste ballader och det är en skam att skippa den.
I denna stund tänker jag att jag tyvärr aldrig mer känner för att se bandet live, långa stunder är det så tråkigt att de få höjdpunkterna som bjuds inte ens hjälper dem att nå upp till godkänt. Vilket är enormt tråkigt då bandet är ett helt sinnessjukt väloljat maskineri som har potential att köra över allt.
Det är bra show och de fyra personerna framtill på scen jobbar på hårt under hela konserten för att få med sig publiken. De leker runt med varandra och det hela känns väldigt tyskt.
Deris är en bra frontman, det är synd bara att hans röst låter som den gör.
Hell Was Made In Heaven och Power är två bra låtar att köra innan extranumrena, det är bra tryck i dem och publiken är med på noterna.
Första extranumret är Are You Metal? ifrån 7 Sinners (2010), en låt som uppskattas mer av publiken än av undertecknad. Det är dock bra kräm i den, det går inte att förneka.
Andra extranumret är Dr. Stein, en underbar klassiker som Deris dock totalslaktar. Sättet han sjunger refrängen på är rent plågsamt att lyssna på. Var hellre tyst om du inte kan sjunga.
Kvällens absoluta behållning är när de bjuder ut Kai Hansen på scen och kör ett medley som börjar med Halloween. Min vän Anders (trummis i Katana) är lika besviken som jag och har satt sig på läktaren i ren protest, men när denna drar igång vänder jag mig om och ser hur han toköser helt i trans.
När medleyt går över i How Many Tears så känner jag hur nackhåren reser sig, äntligen får vi höra lite guld ifrån världens bästa metal-platta: Walls Of Jericho (debutplattan ifrån 1985). Hur kan ett band vara så tråkigt när de sitter inne med sånt här material som leder till sådan glädje? Det är ju så otroligt bra att man blir helt mordisk.
När det sedan går över i Heavy Metal (Is The Law) ifrån samma platta så brister det totalt för mig. Här står jag och ser Kai Hansen, bandets orginalsångare, sjunga låten som han sjöng för snart 30 år sedan med samma orkester. Det är ren magi och en pojkdröm som går i uppfyllelse. Jag trodde aldrig att jag skulle känna sådana känslor under denna konsert, men här står jag och njuter som jag nästan aldrig gjort tidigare på någon konsert.
Avslutningsvis gör man som vanligt och bjuder in Gamma Ray på scen för att köra I Want Out. Nu har Dirk Schlächter på sig skinnvästen och bar bringa under, helt plötsligt känner jag mig trygg igen.
Det är fantastiskt att se den legendariska gitarrduon Kai Hansen/Michael Weikath stå och lira ihop, jag tröttnar aldrig på den synen. Man tänker som så många tusen andra: ”tänk om de ändå kunde gräva ner stridsyxan”.
Skönt att konserten får ett härligt avslut, det är den som räddar Helloween’s betyg.
Bäst: Heavy Metal (Is The Law) med Kai på sång, ren magi.
Sämst: Överlag är konserten helt fruktansvärt tråkig, tyvärr. Jag vet inte om jag vill se Helloween igen.
Betyg: 6/10
Skribent: Viktor Skatt
Setlist:
Wanna Be God
Nabataea
Eagle Fly Free
Straight Out of Hell
Where the Sinners Go
Waiting for the Thunder
Steel Tormentor
Trumolo
I’m Alive
Live Now!
Hold Me in Your Arms
If I Could Fly
Hell Was Made in Heaven
Power
Are You Metal?
Dr. Stein
Halloween / How Many Tears / Heavy Metal (Is the Law) (med Kai Hansen)
I Want Out (med Gamma Ray)
FOTO: Elin Nilsson och dessa foton är ifrån spelningen i Stockholm på Klubben/Fryshuset.