2013-07-26
Helloween är återigen tillbaka i Sverige, det känns som att de har blivit något av ett husband i vårt avlånga land. Sämre kan man ha det.
På grund av stora förseningar går bandet på långt efter utsatt tid, samtidigt som Lita Ford fortfarande spelar.
Man öppnar på liknande sätt som när man var här i våras, med Where The Sinners Go och sedan Eagle Fly Free som andra låt.
Publiken strömmar till i stadig takt efter att de sett klart Lita Ford, men det blir aldrig något jättehav. Kanske på grund av den sena timmen och att kylan har börjat lägga sig över festivalområdet.
Just kylan och det faktum att det är en utomhusscen gör mig extra positivt överraskad när jag konstaterar att Andi Deris låter bättre än vad han har gjort på länge. Det är fortfarande ansträngt på sina ställen, speciellt i Kiske-låtarna, men överlag en kul överraskning.
Som vanligt är bandet ruskigt starkt, Sascha Gerstner och Michael Weikath utgör en väldigt sammansvetsad gitarrduo. Markus Grosskopf spelar lika lekfullt som snyggt och Daniel Löble är en evighetsmaskin bakom trummorna.
Dessvärre bjuds vi på ett otroligt långt trumsolo som man till en början trodde var acceptabelt. Daniel kör igång till en sjysst ljusshow och slutar efter någon minut. Det räckte gott och väl. Sedan var det dags för fem minuter av ren plåga i form av ett regelrätt trumsolo.
Istället för att göra det smakfullt var man tvungna att ta det för långt. Jäkla hårdrockare.
Låtlistan innehåller även denna gång väldigt mycket nytt och få klassiker, något som de förmodligen kommer att fortsätta med. Detta kommer märkas på framtida biljettförsäljningar, då folk kommer tröttna.
Mot slutet river de av de obligatoriska Dr. Stein och Future World, låtar som dessvärre kommer för sent i setet för att Deris ska kunna ha en chans att göra dem rättvisa. Det blir ett tillgjort kraxande som ligger okej tonmässigt men som låter tämligen uselt.
Hans ”let them run into the night”-falsett i Dr. Stein skär i själen varje gång, om jag ska överleva så kan inte detta fortsätta.
Konserten avslutas med I Want Out och det verkar som att publiken nu har glömt de överdrivet långa allsångerna i Live Now! och Are You Metal? som nästan tog kål på undertecknad.
På en Helloween-konsert idag får man leva för ljusglimtarna, i övrigt är det ett sällan skådat vattentrampande om man inte råkar vara ett stort fan av de senare plattorna.
Deras höga lägstanivå räddar mycket, men inte allt. Jag älskar Helloween och kommer alltid att försvara dem, hur svårt det än börjar bli.
Bäst: I’m Alive och Andi Deris röst på låtarna från hans egna era.Ljusshowen är grymt snygg genom hela konserten.
Sämst: Ska de spela ifrån Deris-eran så kan de väl spela mer ifrån de plattorna som har fått en revival bland fansen: Better Than Raw och The Dark Ride. Spela något från Keeper Of The Seven Keys: The Legacy. Gör något annorlunda, för plattorna efter 2005 är inte bra.
Betyg: 6/10
Skribent: Viktor Skatt
Foto: Dave
Bilderna från spelningen hittar ni HÄR.