Nuclear Blast Records PK Musik Skrikhult
2013-03-23
Det andra utav två Sverige-gig på turnén som uppföljer nya skivan End of Disclosure utspelar sig på Brewhouse i Göteborg. Många är det som väntat på detta alster och nya uppvisningarna från detta veteranband.
Under jubel kliver medlemmarna upp på scenen med rökmaskinen flåsandes och med nya fanor som pryder nämnda scen. Oavsett om någon vill erkänna det eller inte så märker man att majoriteten av jublet är riktat emot denna mäktiga konstellations frontman, grundare och drivande kraft. Nämligen Peter Tägtgren. Först ut på setlisten hör vi introdelen från skivan på hög volym som genast går över i deras klassiska melodiösa slingor i from av titelspåret. Utav aftonens femton verk till trots är det bara fem spår som är hämtade ifrån det helt färska släppet.
Vi får höra en total blandning av låtar, allt från deras första skiva, Penetralia (-92), till det aktuella alstret via alla bandets olika faser . I rasande fart avverkas låtarna, knappt så att denna skribent hinner med att föra anteckningar i pauserna från luftgitarr och singalong. Precis som alltid finns det inga tabbar eller felspelningar – vilket är något detta band blivit ökända för. Största problemet är dock att det inte är fullsatt vilket leder till att akustiken i denna lokal inte är på topp. Närvaron på scen är precis som vanligt, de kör sitt egna race, dock med förvånansvärt mycket energi denna kväll.
Kvällen till ära ser vi en ny dekoration på scen med ordentligt mera fanor än vad man är van vid att se från dessa metalheads. Herr Tägtgrens röst dominerar musiken och variationen i hans röst är i särklass, inte många som kan rå på honom i det han gör. När de kliver av scenen direkt efter deras ösiga låt Warpath blir stämningen spänd i hela lokalen. Alla vet att de kommer tillbaka, frågan är bara med vilken låt. Många verk rasade igenom huvudet med tanke på hur setlisten sett ut under aftonen. När de väl kliver ut på nytt så hinner de knappt spela 1 sekund innan hela publiken exploderar som reaktion på Rosewell 47. Denna tyngre och långsammare låt spelas in i perfektion med total känsla på rösten. Själv står jag och skriker i öltältet såpass att jag häller ut bägge mina öl över grannarna.
Som andra encore-låt river de av ytterligare än klassiker, nämligen Adjusting the Sun vilket är en betydligt mörkare, snabbare och tekniskare låt. Här hör man deras gamla rötter från dödsmetallen med Tägtgrens mörka röst som dånar genom lokalen. Kunde inte blivit ett bättre avslut på en förvånansvärt bra spelning av dessa gossar. Överlag en riktigt bra spelning, musikaliskt har jag aldrig kunnat klaga på dem. Dock så är HYPOCRISY inte det livigaste bandet på scenen, inte heller lär de bli det. Detta handlar hundra procent om ljudet.
Denne skribent är mycket nöjd.
Bäst: Rosewell 47.
Sämst: Publiken.
Betyg: 8/10
David Asgrahim Lantz
Läs vår Madman’s recension av skivan End of Disclosure HÄR.
Övre foto: Madman från Metaltown 2012