ImperialStateElectric_AccessRock_Madman_Malmöfestivalen_4

18/8 – 2014

”We have the power to control the sun!” tillkännager Dolph de Borst när Imperial State Electric kickat igång festen denna måndagskväll i festivalstinna Malmö med Emptiness Into The Void. Det verkar otroligt nog som att han har rätt: det förtvivlat storslagna hällregn, som utan förvarning dränkt alla besökare som inte kunnat ta skydd och förvandlat Posthusplatsen till en enda stor vattenpöl, drar över lika fort som det kommit och snart skiner solen ikapp med bandet på scen. Nicke Andersson i spetsen har en utstrålning som verkligen befäster faktumet att han är en av Sveriges få riktiga rockstjärnor. Jag skulle kunna gå och se den forne Hellacopters-frontmannen oavsett musikalisk kvalité hos hans nya band – det är bara så fantastiskt att se hur han, fortfarande, är sin gitarr och lever ut musiken till fullo. Man kan fråga sig hur det är möjligt att bli genomsvettig av att spela gura på en utomhusscen bara ett stenkast från Öresund, vars redan höstkalla vindar pinar hamnen. Svaret? Spela som Nicke Andersson.

Trots att Imperial State Electric började som ett projekt där Andersson enväldigt härskande spelade in alla instrument själv, är det tydligt att de på scen är ett hårt sammansvetsat band. Det hade aldrig funkat så här bra om samspelet dem emellan inte varit så kraftfullt och kul: de duellerar, byter instrument och varje medlem bjuder på åtminstone en solosånginsats. I Reptile Brain från senaste fullängdaren Reptile Brain Music sjunger de Borst medan gitarristen Tobias Egge tar an hans bas. de Borst är lika grym som när jag såg hans andra band The Datsuns som förband på The Hellacopters sista turné – han svingar mikrofonsladden runt halsen som en snara när han inte sjunger eller utstöter höga skrik. Det är dock i guldkornen från första självbetitlade plattan, som Déjà Vu och Throwing Stones, då spelningen får extra glöd.

Att ljudet inte alltid är helt hundra är underordnat i detta sammanhang – det är ändå rock’n’roll det handlar om – och det blir som bäst när jammiga partier får ta plats i låtarna. Världens bästa drag blir det inte heller, men publiken som växt sig större under spelningens gång verkar tacksam, om inte för kavalkaden av medryckande låtar, så för att bandet effektivt jagat bort det malmöitiska ovädret medelst elektriska gitarrer.

Betyg: 7/10

Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Jonas ”Madman” Persson

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas