27/9-2013
Varför går allt åt helvete när man käkar dynamitstång? Vad har en Idol-audition och en In Flames-spelning gemensamt? Varför måste det alltid regna när In Flames spelar?
För det första kan vi, efter att det även öste ned även på Getaway i augusti, konstatera att det tydligen måste regna när In Flames spelar. Är det den stora backdrop:en som ropar ”I Lågor” som åkallar släckningsarbete eller blir det helt enkelt bara för hett annars? Resten av svaren på ovan ställda frågor kommer ni eventuellt att bli varse om i ett senare skede.
Gröna Lund öppnar upp portarna en extra gång såhär efter stängning för att storstilat avsluta konsertsommaren 2013 med självaste In Flames på scen. Många åskådare trotsar kyla och regn för att hinna få en sista glimt av bandet innan de ger sig in i studion och spelar in ny platta. Publiken är verkligen på g ikväll. Det hör man redan innan spelningen drar igång när de står och skriker ”Soundcheck! Soundcheck!” i kör.
Ett blått skimmer strömmar plötsligt ut över publiken, skriken övergår till ett unisont vrål av lycka och introt till Sounds Of A Playground Fading, titelspåret från senaste plattan, dundrar ut över folkhavet. Det ser ut som att det regnar väldigt mycket när man tittar mot scenen, men det känns inte. Hela folkmassan svajjar i takt och hoppar och röjer – i mån av plats.
Anders Fridén låter en aning hesare än sist jag såg dem men efter några låtar hör jag honom bättre även under låtarna, och inte bara i hans underhållande mellansnack. Han påpekar gång på gång att vi är tappra som är här trots kylan och han lovar att det är helt okej att göra åkarbrasa när vi klappar. Han uppmanar också till mer röj. Om vi crowdsurfar fram och sedan springer tillbaka får vi ju upp värmen, menar han.
Det som är roligt med att vara på In Flames-spelning är att varenda låt är en hit, varenda låt gör publiken galen av lycka och varenda låt får lika mycket uppmärksamhet trots att deras nyare material skiljer sig så mycket från det äldre. De har gjort några ändringar i setlisten jämfört med årets tidigare Sverigespelningar och till exempel lagt till Pinball Map, men tagit bort Alias och Embody The Invisible. Lite variation förnöjer väl alltid.
Mot slutet av spelningen börjar Anders snacka om dynamitstång och någon kastar upp sådana på scenen. Hela bandet tar för sig och Anders påpekar att det inte är ofta man går och betalar för att att se ett band stå på scen och äta godis. Han får snabbt fortsätta med att säga att det inte heller är ofta ett band står på scenen och hör publiken skrika ”Godis! Godis!” vilket han förmodligen har rätt i. De tar sedan upp två personer ur publiken som får vara med och spela gitarr och sjunga i Take This Life (och det är här Anders säger att man ju kan skita i Idol – det är bara att gå på en In Flames-spelning och visa vad man går för istället).
In Flames bjuder som vanligt på en spektakulär scenshow med eld och fyrverkerier. Det blir lite långdraget när de två fansen ska tas upp på scenen men jag antar att kylan och duggregnet bidrar till att man tycker det. För trots att det känns lite segt med deras långa konversationer står jag och skrattar hela tiden.
Setlist:
Sounds Of A Playground Fading
Where The Dead Ships Dwell
Pinball Map
Trigger
Only For The Weak
Cloud Connected
The Hive
Ropes
Fear Is The Weakness
The Quiet Place
All For Me
The Mirror’s Truth
System
Deliver Us
Take This Life
My Sweet Shadow
Bäst: Alla skratt som det bjuds på mellan låtarna.
Sämst: Mina djupfrysta tår.
Betyg: 8/10
Skribent: Tottie
Fotograf: Dave
Bilder från spelningen hittar ni HÄR.
