D_InFlames_Hovet_Accessrock-31

6/11 – 2014

In Flames har under många år byggt upp ett rykte om sig som inte bara en av Sveriges mest stabila liveakter, utan även som en av världens bästa metallakter. Jag har vid flera tidigare tillfällen bevittnat bandet blanda både högt och lågt, där det förstnämnda dominerar.  Åtminstone de tre senaste åren har jag dock börjat se en nedåtgående trend under bandets konserter. Det var länge sedan jag gick ifrån en In Flames-spelning och var så där frälst och förtjust som jag var för några år sedan. Denna kväll vandrar jag från Hovet med ett ord i huvudet som kan sammanfatta bandets insats; ”njae…”.

Jag ska väl inte ljuga och säga att jag var bandets nya plattas, Siren Charms, största fan. En åsikt som jag vet att jag får medhåll av från många andra. Trots detta är det ett ganska välfyllt Hovet som är kvällens spelplan och publiken är med bandet från första ton till sista blastbeat. Allsången i Trigger är mäktig och när hela arenan gungar i takt till Only For the Weak (går den låten att misslyckas med?) så är det svårt att inte ryckas med. I övrigt känns det rätt tamt. Även om det börjar lovande, där de nya låtarna In Plain View och Everything’s Gone blir bättre än sina studioversioner, så går spelningen någonstans kring Where Dead Ships Dwell in i någon form av dvala och vaknar egentligen inte förrän mot slutet igen.

Bandets två senaste släpp dominerar setlistan. Något som i längden blir tjatigt. Ett exempel är när With Eyes Wide Open, Paralyzed, Through Oblivion och Ropes följer varandra i vad som verkar vara VM i likadana låtstrukturer. Något som även märks på publiken då många här väljer att fylla på sin förfriskningar eller tömma blåsan.
Att endast en låt från bandets 1990-tal finns representerad, Resin från Colony-skivan, gör kanske mer skada än vad gruppen hade trott. Majoriteten av åskådarna är säkert där för de stora hitsen men att exkludera bandets tidigare era för att inte skrämma bort folk, eller bara markera ett avstånd från nämnda era, leder dessvärre till att konserten egentligen aldrig lyfter.

Ibland uppstår ljusglimtar. Aldrig några ordentliga lågor. Det slår dock gnistor om bandet ibland. The Quiet Place är ett exempel på när det fungerar som bäst för bandet. Likaså Deliver Us. Kvällens höjdpunkt och starkaste insats står Emilia Feldt för med sin insats i When the World Explodes som här framförs så som den borde ha låtit från början.
Faktum kvarstår. In Flames känns knappast glödheta längre. Nästan inte ens ljumna.

Bäst: Nya When the World Explodes är över all förväntan.
Sämst: Det är inte mycket som gör en upphetsad här.
Betyg: 4 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
Foto: Dave

Fler bilder HÄR.

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas