25/2-12

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett sista gig på hemmaplan, sedan är det dags att erövra världen. Precis så tycks planen vara för Uppsala-baserade In Solitude som gör ett efterlängtat gig i den svenska huvudstaden innan det är dags att flyga över det stora blå för att trycka ner sin 80-tals inspirerade hårdrock i halsen på jänkarna.

Debaser Slussen är på många sätt det ultimata stället för ett band som In Solitude att spela på. Det är lagom stort, akustiken är nästintill perfekt och bandet kan med hjälp av ljuset skapa precis den stämning man vill ha på en spelning. När sångaren Hornper ensam smyger upp på scen, innan inledande We Were Never Here, så känns det på många sätt surrealistiskt. Med sina tydliga drag, både när det gäller kläder och scenrörelser, har han som person blivit vida omtalad och att nu faktiskt få bevittna det är som att bli vittne till att en myt existerar.

Spelstället är ikväll proppfullt. Köerna till barerna är långa och trängseln är enorm. Att In Solitude lockar folk råder det ingen tvekan om, särskilt inte då bandets senaste släpp The World, The Flesh, The Devil legat i toppositioner på många skribenters årsbästalistor. När titelspåret spelas så är det tydliga tecken på att det är väl ihopspelat gäng som tar publiken med storm. Showen blir aldrig tråkigt att skåda, mest tack vare Hornpers redan omtalade scennärvaro, men också mycket tack vare att de bägge gitarristerna Niklas Lindström och Henrik Palm inte är rädda att fylla eventuella tomrum på scenen under sina soloräder.

När avslutande On Burning Paths inleds så når hela spelningen klimax. Jag tänker för mig själv ”är det ens möjligt att göra någonting så här bra?”. Och möjligt är det ju. För In Solitude är inte bara en myt. Det är en växande framgångssaga. Var det här sista gången vi såg bandet på en liten scen i Sverige?

.
Bäst: On Burning Paths
Sämst: Publiken. Är de tagna av showen? Fulla?
Betyg: 9/10

Skribent: Jimmy Rimsby
Foto: Linda Florin

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas