19/9-2012


Bursting Veins

Stockholms egna Bursting Veins öppna kvällens tillställning på Göta källare, med sin hardcore-hybrid mellan svenska akterna Adept och Blindside. Det är melodiskt, hårt och poppigt på en och samma gång. Trots att bandet är det minst namnkunniga bandet ikväll har de lyckats samla en godkänd skara fans framför scenen, förmodligen på grund av att detta är bandets hemstad.
Bandet gör en godkänd spelning, och lyckas underhålla såväl inbitna fans som de som hör bandet för första gången.

Betyg: 7 / 10

For All Those Sleeping

For All Those Sleeping smittar av sig med sin otroliga energi. Att variera musiken mellan dödsmetall-inspirerad hardcoremusik och trallvänlig punkpop visar sig vara ett vinnande koncept. Varför skulle vi inte kunna headbanga och dansa spontandanser under en och samma låt? Sångaren Mike Chimpa håller publiken i sin hand och styr åskådarna som marionettdockor.Samtliga låtar som framförs känns som givna hitlåtar, men Follow My Voice och Mark My Wordsär de som sticker ut mest i en oklanderlig spelning.

Betyg: 10 / 10

VannaDet känns som om majoriteten av kvällens besökare är här för att se denna Boston-baserade orkester, trots att de inte headlinar tillställningen. Vanna river åtminstone ner mest jubel. Men det kan också bero på att deras musik är den som är lättast att ta till sig av de band som uppträder ikväll.
Trots att bandet har publiken med sig redan från början så tappar man bort den i mitten av spelningen och lyckas trassla in sig själva mot slutet.
Vad som skulle kunna bli en lyckad spelning blir inte mer än godkänd i slutändan.
Betyg: 6 / 10
OceanoKvällens hårdaste band är utan tvekan Oceano. Detta gäng får kollegorna i Suicide Silence att vara lika hårda som ett gäng smurfar. Dessvärre får de också sina kollegor att framstå som musikaliska genier. Denna kväll har Oceano ingen av sina mest lyckade kvällar.
Ljudstrul och oengagerade musiker är bara några av problemen som sångaren Adam Warren inte kan rädda ens med sitt engagemang och otroliga röst.
Denna spelning blir ett enormt magplask för dessa amerikaner.

Betyg: 2 / 10

iwrestledabearonce

När kvällens huvudakt äntrar scen är det förvånansvärt tomt i lokalen. Detta är trist av flera anledningar. Till att börja med är det ett bra arrangemang och dessutom så är det inte varje dag vårt avlånga land föräras ett besök av dessa pionjärer inom genren. Framförallt inte en headline-turné.

Månaden innan spelningen nåddes vi av nyheten av sångerskan Krysta Cameron lämnat bandet, då hon blev gravid. Ersätter gör bandets vän Courtney LaPlante och det fanns många frågetecken angående hur hon skulle hantera sången att ta över Krystas något ovanlig sång (en sorts variation mellan klassisk jazz-sång och dödsmetall-growl). iwrestledabearonce behöver knappt spela en hel låt innan min oro är som bortblåst och genom spelningen blir det mer och mer uppenbart att Courtney är en sångare som är lika given medlem i bandet som vem som helst av de andra. De andra i bandet släpper också loss ordentligt på scen. Särskilt gitarristen Steven Bradley har en iögonfallande scenstil.

Trots att bandet från start får brottas mot ett dåligt ljud så lyckas man ändå vända spelningen till en positiv upplevelse. Mycket beror på att de är så pass samspelta att min haka flera gånger under spelningen tar hjälp av gravitationen att nå golvet. It is ”Bro” Isn’t It? framförs brutalt denna kväll, och bandets äldre material har aldrig låtit lika bra tidigare. Särskilt Alaskan Flounder Basket krossar denna kväll allt motstånd.

Bäst denna afton är ändå energin som bandet bjuder på under till exempel You Ain’t No Family. Bandet har i och med sångarbytet fått en ny energiinjektion som jag gärna ser sitter i ett bra tag framöver.

Bäst: Bandets nyfunna energi.
Sämst: Tastes Like Kevin Bacon
spelas på rutin.
Betyg: 8 / 10

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas