2013-03-07
Blindside
När det Tumba-baserade hardcore-bandet ställer sig på Debaser Slussen ungefär fyra minuter efter utsatt tid är det första gången på väldigt länge som bandet spelar live inför en betalande publik. Detta märks inte alls musikaliskt utan det är främst på bandets energi det märks. Det är inte så intensivt som det brukar vara under en spelning med Blindside och mot slutet av den ungefär 45 minuter långa spelningen verkar medlemmarna faktiskt vara lite trötta. Christian Lindskogs röst låter dock fantastiskt. Om detta beror på det långa spelavbrottet låter jag vara osagt men så här pigg har hans röst nog aldrig låtit tidigare.
Inledningen är ett slag i ansiktet. De droppar tunga bomber i form av Caught A Glimpse och Follow You Down och följer upp med ett mer trallvänligt nummer i form av My Heart Escapes. Redan här har de lyckats ringa in vad Blindside handlar om. Tunga gitarriff, mäktigt trumspel och medlemmar som vägrar stå stilla på scen. Underhållningsvärdet är högt. När bandet några låtar senare presenterar en mycket väl godkänd version av My Alibi, avslutat med diskodunk och Christian’s tillhörande dans har ribban lagts högt. My Alibi är en märklig kreation som börjar som en ballad, men avslutar som något som spelas på huvudstadens innekrogar. Att de lyckas ro detta nummer i land är inte bara briljant utan även smått obegripligt.
Pitiful är ett måste under bandets spelningar. Även om det inte är en av Blindside’s bästa eller mest upphetsande låtar så känns det alltid lika välkommen live. Mycket tack vare den mäktiga allsång som uppstår under refrängerna. Denna kväll behöver inte ens Christian sjunga refrängen själv.
Dock vill jag sätta upp några saker på minuskontot också. Det första är redan nämnda saknad av energi och ork. De andra två rör sig om låtvalen. Versionen av Time Will Change Your Heart sitter inte riktigt helt och hållet och även om nya låtar är trevliga överraskningar så kommer den nya låt som bandet bjuder på ikväll inte hela vägen i mål. Den sista vändningen är dock när bandet avslutar med en pulveriserande version av About A Burning Fire och fullbordar en oväntat bra spelning.
Bäst: My Alibi funkar utmärkt.
Sämst: Den nya låten sitter inte helt.
Betyg: 8 / 10
Khoma
Umeå-baserade Khoma är inte direkt kända för att vara generösa med spelningar eller turnéer. Därför känns det inte bara obligatoriskt att närvara när bandet besöker huvudstaden, utan det känns även högtidligt. Jag har flera gånger tidigare sett bandet och de har levererat varenda gång. Därför känns det extra i kroppen timmarna före en spelning med bandet. Att Blindside dessutom har utfört sin uppgift som uppvärmare med bravur bara någon halvtimma innan så blir förväntningarna på Khoma högre.
Det svarta draperiet dras åt sidan. Ett ensamt ljus fokuseras på sångaren Jan Jämte. Bandet inleder med In Ruins – en ballad. Kaxigt kan tyckas. Konstigt, tycker nog andra. Helt i Khoma’s anda enligt min mening. Där och då sätter bandet stämningen för hur konserten kommer att bli. Tempot och intensiteten höjs redan i andra låten Just Another Host och nu släpper bandet lös sina inre demoner och särskilt Jan Jämte och Johannes Persson tycks bli bortom kontroll när de tillsammans lyckas ta upp större ytan av den lilla scenen själva.
Jan Jämtes röst är precis så bra som man hoppas på. Han briljerar i fina Last Call och lyfter In It For Fighting till nya höjder (som leder till att håret på mina armar står upp). Dessutom lägger han ner svett och blod, bokstavligt talat, i detta framträdande då han i sin exstas under Army of One slår i huvudet och blodet börjar forsa. Gitarrduon Johannes Persson och Fredrik Kihlberg tycks ha en förmåga att göra allt de rör vid till guld. För en vecka sedan recenserade jag deras andra band Cult of Luna (läs den HÄR! reds. anm.) och ikväll gör man också något som stundtals känns overkligt.
Alla Khomas släpp blir representerade under denna kväll. Med rätta, då samtliga släpp är mycket bra skivor. Trots detta har givna livefavoriter som Stop Making Speeches och Hyenas fått ge vika åt överraskningar som Like Coming Home och The Guillotine. Men faktum är att bandet hade kunnat välja vilka låtar som helst och ändå lyckats ro hem spelningen. Energin på scen är sällan skådad och när man släpper lös bestar som Osiris och Give It Meaning är man ostoppbara.
Efter att ha avslutat med en stund på galgbacken, i form av världens bästa avslutningsspår One Of Us Must Hang, så kan bandet triumferande gå av scenen, klappa sig själva på axlarna och leende visa ett V-tecken mot publiken för att symbolisera sin vinst på Stockholmsk mark denna afton. Men det gör de inte. Ett enkelt ”Tack!” och applåder från medlemmarna på scenen räcker innan det blir tyst.
Bäst: One Of Us Must Hang är omänsklig.
Sämst: Man tappar publiken lite i Through Walls.
Betyg: 9 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
Foto: Tottie Dave