2013-06-06
Världens bästa band någonsin i mina ögon stavas KISS. Sedan starten för 40 år sedan har de tagit världen med storm och skapat några av rockhistoriens bästa album.
Att man skulle missa dem med den nya, extremt påkostade scenshowen var en omöjlighet.
Vid klockan 23.00 är det dags för speakern att basunera ut det klassiska ”You wanted the best, you got the best. The hottest band in the world, KISS!”. Det är en speciell känsla.
Bandet kommer ner från scentaket på den gigantiska spindelkonstruktionen till tonerna av Psycho Circus. Det är mycket maffigt och scenproduktionen är helt fantastisk.
Så fort Paul Stanley tar ton försvinner dock magin. Mannen som mellan 1973 och några år in på 2000-talet hade en av rockvärldens starkaste och vassaste röster har tappat exakt allt.
Stämbandsoperationen gav honom dessvärre inte det lyftet man hade hoppats på, istället är det rent plågsamt att lyssna på honom. Att se sin stora idol stå på scen, vetandes att han inte kan ge folk valuta för pengarna, är ingen kul syn. Att se en av de mest karismatiska och självsäkra frontmännen kuva ihop sig av skam gör mig extremt ledsen. Han försöker hålla god min, men man kan se paniken i ögonen när han inte ens klarar av att hålla ett mellansnack även efter att han skalat av de värsta skriken som han brukade ha ett oändligt lager av.
Konserten präglas istället av Gene Simmons-material, något som alltid är välkommet. Utöver standardlåtarna får vi även höra War Machine, en låt som jag misstänker blir standard i setet nu när Paul inte kan sjunga och Gene slipper välja mellan den eller God Of Thunder.
Man märker att bandet har fått öva upp sina röster och körsångerna för att täcka upp för Paul.Eric Singer gör som vanligt en superinsats för att täcka upp det höga registret.
Det är dock inget som räddar konserten från att bli en tragisk syn. Paul har ingen pondus alls och publiken svarar knappt på hans tillrop. När han presenterar låtar från Sonic Boom och Monster lägger sig en pinsam tystnad över det enorma publikhavet på 30.000 personer.
Vad som räddar poäng åt KISS är Gene, Eric, scenshowen och det faktum att världens genom tiderna bästa band har ett våldsamt låtmaterial att luta sig tillbaka mot. I övrigt är det en rent bedrövlig syn, jag hoppas dessvärre inte att de kommer tillbaka. Folk fick kanske valuta för pengarna ifall de var ute efter ett visuellt intryck men ifall de var ute efter en musikalisk upplevelse så var det ett regelrätt rån. När de vanliga Svensson-farsorna (den lättaste gruppen att tillfredsställa) blir vansinniga över hur dåligt det är så vet man att det är uselt.
Jag kommer gå i döden för att försvara KISS, men nu är de slut som liveband.
Bäst: Scenshowen.
Sämst: Smärtan som uppstår när man inser att man gått om sin största hjälte i sångförmåga.
Betyg: 4/10
Skribent: Viktor Skatt
Fotografer: Jonas ”Madman” Persson och Anders Hannola.
Bilderna från spelningen hittar ni HÄR.
Setlist:
Psycho Circus
Shout It Out Loud
Let Me Go Rock N Roll
I Love It Loud
Hell Or Hallelujah
War Machine
Calling Dr Love
Deuce
Say Yeah
Shock Me
Out Of This World
Tommy och Eric solo
Gene Solo
God Of Thunder
Lick It Up
Love Gun
Rock And Roll All Nite
Detroit Rock City
I Was Made For Loving You
Black Diamond