2013-07-26
Lita Ford besöker Rejmyre, det känns som en sådan sak man inte riktigt kan missa. Själv har jag aldrig sett henne live och tycker att det absolut ska bli kul, även om jag inte har några större förväntningar.
Med sig i bandet har hon trummisen Bobby Rock, gitarristen Mitch Perry och basisten Marty O’Brien. Det är ett ytterst kompetent band som levererar hennes melodiösa pop/rock på ett tillfredsställande sätt.
Kvällen till ära ser vi en bra mycket större andel tjejer i publiken än den vanligtvis mansdominerade massan, vilket är kul. The Runaways-hypen bidrar absolut till att så är fallet, men Lita Ford står stabilt på egna ben efter en solokarriär på 30 år.
Redan från början är publiken med när de får höra tralliga låtar som The Bitch Is Back och Hungry, vilket är hennes ”comfort zone”.
Mot mitten av setet börjar helt plötsligt hon och Mitch dra igång ett gitarrjam som jag inte blir riktigt klok på. Det är förmodligen bara de två som njuter, det ser ut som att de tror sig skapa magi à la Free Bird medan de i själva verket orsakar fler gäspningar än en dubbelplatta med Creed.
Efter det eviga jammandet har konserten tappat i intensitet ganska drastiskt, vilket inte blir bättre av att vi direkt efter ska bjudas på ett olidligt trumsolo. Gör det inte. Konsertbetyget får tryckutjämna, så djupt dyker det under denna episod.
Det enda som räddar det var att solot inträffade i samband med den fartfyllda låten Can’t Catch Me.
Lita i sig håller fortfarande hög klass, det är inte samma riv som för men nog är det bra klös. För att vara nästan 55 år är hon väldigt välbehållen och männen i publiken står och suktar.
Peaken blir när hon kör Runaways-klassikern Cherry Bomb och hennes största hit Kiss Me Deadly, då är publiken verkligen med på noterna.
Överlag en kul konsert och en stundtals fartfylld, stundtals intetsägande upplevelse.
Bäst: Can’t Catch Me
Sämst: Trumsolot och det helt meningslösa gitarrjammet.
Betyg: 6/10
Skribent: Viktor Skatt