28/9 -13
Lizette &
Det är lördagskväll i Stockholm och det betyder att det är dags för inget mindre än en Big Rock Show. Eller rättare sagt: Big Rock 2 på Bryggarsalen, uppföljaren till 2011 års Big Rock Summer Kick Off, i år med tre av de band som spelade för två år sedan. Först ut är Lizette &, aktuella bland annat med en Rockbjörnen-nominering tidigare i år och för tillfället i färd att spela in album nummer tre för att följa upp förra årets Just Smile. Som ett välkommet avbrott i studioarbetet ställer de sig på scen för att ge oss lite hederlig alternativ rock med industrifeeling. Efter ett mystiskt intro drar bandet igång, frontkvinnan Lizette tar befälet och sjunger med den ljusa stämma som just ikväll tyvärr låter lite ansträngd. Killarna bakom henne håller dock ett stadigt beat med inslag av en verklig tyngd jag uppskattar.
Långsamma, suggestiva trummor inleder låten Crush U, som har en mystiskt mörk känsla. Låten har variationer i kompet med bara trummor och bas eller trummor och keyboard, vilka stundtals förvirrar mig och skapar antiklimax. Refrängen är dock kraftfull och stannar kvar i mitt huvud efter spelningen. Det som är mest synd är ljudet som ibland är så skrälligt att mycket av den industriella känslan går förlorad för mig. Bandet kör en cover på sin uppenbart stora inspiration, Nine Inch Nails, publiken sjunger glatt med tolkningen av Head Like A Hole. Jag däremot tycker inte att de gör låten rättvisa, den känns för poppig och tunn samt sången låter oengagerad i verserna. Jag hade faktiskt hellre hört en egen låt här.
Bandet fortsätter med balladiga Have A Cigar och det jag gillar mest är Marqz som både spelar gitarr, keyboard och lägger sångstämmor – i samma låt. Jag tröttnar dock på att låtarna aldrig riktigt kommer igång som jag önskar och mycket känns som transportsträckor. Stundtals levereras riktigt snygga solon, som dock ibland dränks av sången, vilket är synd. Jag gillar att strängkollegerna har synkroniserat sina rörelser med instrumenten, men förutom detta är det en hel del som inte känns självklart på scen. Bandet avslutar med låtarna Golden Shower och Taxfree och jag inser att det största problemet jag ser med spelningen inte är framförandet i sig, utan det skrälliga, ojämna ljudet.
Betyg: 4/10
July
De fyra medlemmarna i July tar över scenen för att ge Bryggarsalens publik både ös och finstämdhet. Med sköna, klassiska gitarriff och radiovänliga låtar infinner sig genast en lite mysig stämning. Mattias Ahlén har en snygg mjuk rockröst, om än inte helt unik låter den ändå riktigt bra tillsammans med de andra medlemmarnas bakgrundssång. Jag tycker att ljudet har blivit lite bättre till kvällens andra band, men fortfarande är det nog lokalen som spökar lite och det blir aldrig så bra ljud som jag önskar mig. Bandet ger dock ett glatt och säkert intryck på scen, vilket är roligt att se. Jag tycker mig dock höra vissa misstag, och sångaren stämmer sin gitarr under låtarna, vilket såklart betyder att det ändå inte låter optimalt.
July har ett litet singelparty kvällen till ära och släpper låten We Can Work It Out för gratis nedladdning under en begränsad tid via sin hemsida. Låten, från kommande debutalbumet Raining Sun, får vi såklart även höra ikväll. Musiken har en enkel struktur, vilket jag ser som både positivt och negativt för bandet. Allsångsvänligheten är ett plus, och jag upptäcker att jag efter en stund kan sjunga med i refrängerna trots att jag aldrig hört låtarna förut. Till slut blir det dock lite väl förutsägbart och jag tröttnar. Det är dessutom ett ganska stillastående set och vore det inte för den uppenbara spelglädjen hade risken funnits att jag slutat titta. Som tur är finns det fina kvaliteter i såväl bas- och gitarrspel och trummisen ser till att det ofta blir riktigt svängigt. Både Kill My Darlings och You Can’t Bring Me Down har catchiga kvaliteter och riff som är lätta att digga med i. July gör en trevlig spelning, men de faller mig dessvärre inte helt i smaken. Jag önskar mig helt enkelt något lite mer unikt, med lite mer tyngd och variation.
Betyg: 5/10
Roxie 77
Till ett instrumentalt intro av My Heart Will Go On går Roxie 77 på scen som sista band denna kväll. Frontmannen med många järn i elden, Ryan Roxie (Alice Cooper, Casablanca) ber oss att ha ”the time of your lives”, som för att ytterligare understryka den överdramatiska känslan. Bandet inleder med låten Stay In California från senaste albumet Two Sides To Every Story och energin är hög redan från början. Kvällens ”featured bandmember” är gitarristen Eric Rydman, vilket innebär att denne drog det kortaste strået av medlemmarna och var tvungen att vara helt klädd i vitt denna kväll. Det finns humor och seriositet i en fin balans i allt bandet gör – det kan skämtas mellan låtarna, men musiken är kompromisslös och från hjärtat, liksom bandets engagemang i välgörenhet. Balans finns även mellan låtarnas poppiga och rockiga nerv och på setlisten ikväll får vi lite av varje. Smell The Coffee är en söt liten låt med snyggt lagda basslingor av Magnus Wikström, hittills osläppta Idiots & Idols är det alster som numera oftast fastnar i min hjärna av låtarna i bandets katalog.
Mr. Roxie själv levererar förutom sin unika sång och låtskrivartalang karaktäristiska gitarriff och solon som är en fröjd för örat. Introt till The Solution från kommande The Ameriswede EP är ett exempel på precis hur snyggt det kan vara, liksom låten This Year – från tiden då Roxie 77 hette Happypill – som jag haft i huvudet i fem år. Bakom trumsetet har vi Anton Körberg, alltid med ett stort leende, och alltid redo att riva av vilket taktfast, skönt beat som helst. Men bandet har inte bara klassiskt rockiga musikaliska kvaliteter: låten Anna (som handlar om varför alla svenska tjejer heter så) får jag exempelvis lite dansbandsaktiga vibbar av, och Way To Nowhere är också av det försiktigt svängiga slaget jag inte direkt förknippar med denna genre. Ibland kan det bli lite för mycket av det söta för mig, men det görs ändå med glimten i ögat och med en enorm övertygelse. För att sticka ut ytterligare får vi i Anna dessutom ett saxofonsolo av Eric Rydman.
Avslutningsvis kör bandet en cover på John Lennon & Plastic Ono Band’s klassiker Cold Turkey, och en bra version dessutom. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är synd att bandet inte kör sin, enligt mig, absolut bästa låt Go It Alone, eller någon gammal klassiker från Roxie’s tidigare band Dad’s Porno Mag, så som de ibland gör. Förutom denna lilla besvikelse gör bandet en bra spelning, kanske inte den bästa Roxie 77-spelningen jag sett, men jag njöt i alla fall av oljudet.
Låtlista:
Stay In California
Takin’ A Vacation
Smell The Coffee
Idiots & Idols
The Question
Choice
Solution
Way To Nowhere
Simpleton Girl
The Risk
This Year
Anna
Cold Turkey (cover)
Betyg: 7/10
Skribent: Emma ”Sajko” Persson