27/7 – 2013
Att Lizzy Borden öppnar sin spelning med låten Master of Disquise förklarar sig själv. Bandets frontman, med samma namn som bandet bär, är nämligen just det. Han byter scenkläder och mask fler gånger än vad jag kan hålla reda på. Allt för att ge publiken en show som inte bara tilltalar öronen utan även ögonen. Något som bandet klarar med bravur.
Till skillnad från Lordi, som också spelade på festivalen, så är även Lizzy en fantastisk sångare. Scenshowen är egentligen helt onödig då bandet egentligen inte behöver förlita sig på den för att väcka folks intresse. Musiken borde räcka. Trots detta är det inte många människor som har hittat till Rockklassiker Stage denna eftermiddag. Sångaren spejar förvånat ut över den tomma gräsplätten och ser nästan frågande ut, ”vart är allt folk?”. Jag undrar detsamma. Detta band förtjänar definitivt en större och bättre publik än det här.
Alla låtar sitter klockrent och hela showen är så inrepad att det är läskigt. Varenda rörelse känns genomtänkt och dessutom lyckas bandet med det omöjliga uppdraget att leverera underhållande solon med både bas (Här kommer Pippi Långstrump) och trummor. Gitarrsolot är dock intetsägande.
Låtmaterialet är starkt och utan några djupa dalar. There Will Be Blood och Me Against the World är bara exempel på bandets förmåga att skriva låtar som sätter sig. Bäst är ändå Red Rum, som är barnsligt lättsjungen vilket får publiken att tända till på allvar. Dessutom bjuds vi på en upp-speedad version av Billy Idol’s Rebel Yell. Är det såhär låten egentligen borde ha låtit?
Bäst: Red Rum.
Sämst: Den avslutande covern på Born To Be Wild känns onödig.
Betyg: 8 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
Foto: Tottie
Se resten av bilderna HÄR.