Machine head

1/12 – 2014

Några dagar innan bandets spelninn i Stockholm så meddelar arrangören Live Nation att konserten har blivit flyttad från Arenan. Den nya lokalen ligger i samma byggnad (Fryshuset) men en våning ner och går i folkmun under namnet Klubben. Ett ställe som tar betydligt mindre folk än det först tilltänkta spelstället. Ett tecken på att bandet har sålt dåligt med biljetter – men som visar sig vara ett vinnande drag.

För varken bandet eller publiken verkar bry sig om att Machine Head inte tycks ha dragit så mycket publik som man har önskat. Istället för ett glest Arenan får vi nu istället en trång och svettig klubbspelning från ett av världens bästa liveband. Även om frontmannen Robb Flynn, lika känd för sina häftiga humörsvängningar som sin fantastiska musik, ger kängor till publiken och tycker att vi är alldeles för tysta så tycker jag ändå att publiken är bra med på noterna. I exempelvis Davidian, Ten Ton Hammer och Aesthetics of Hate så överröstar publiken bandet. Och när gitarrmelodin i Locust överröstas kan inte ens den annars så hårde Robb låta bli att le nöjt.

Konserten är en två timmar lång uppvisning av vad jag anser vara ett av världens bästa just nu aktiva liveband. Inledande Imperium sätter ribban högt. Bite the Bullet och Darkness Within, som på många sätt är varandras motpoler, fungerar båda två perfekt i sina respektive roller. In Comes the Flood, från nya skivan Bloodstone & Diamonds, gör sig precis lika bra som jag hoppats. Dessutom visar sig refrängen till Now We Die vara klippt och skuren för att framföras inför en heltaggad publik. I Beautiful Mourning och Old visar sig bandet från sin argaste sida, vilket även det fungerar bra. Men det dröjer till den allra sista låten innan bandet fyrar av Halo, som återigen påminner mig om varför det är den bästa låten som har skrivits på denna sida av 2000-talet.

Visst, allting är inte lika imponerande. De låtar som vi får höra från nya skivan är inte dåliga, men behöver ett par månader på sig att sätta sig hos fansen. Sail in the Black är ett lyckat experiment på skiva men den fungerar inte alls live. The Blood, The Sweat, The Tears går osmakligt långsamt. Lika osmaklig som den mustasch som gitarristen Phil Demmel har odlat är även den trötta versionen av Bulldozer. Dessutom hörs bara Robbs sång när han tar i och de mer rena partierna försvinner i den basiga ljudbilden.

Men bandet briljerar som instrumentalister. Dave McClain ser ut att ha riktigt kul bakom sitt trumset och de många gitarrpartierna sitter perfekt. Jared MacEachern, bandets nya basist, är också ett välkommet tillskott som skjutsar energi in i gruppen med sin scennärvaro. Tillsammans utgör de en väloljad och välrepad enhet. Det är ju inte heller helt fel att man är uppbackad av en ljusrigg så mäktig att den skulle kunna lysa upp hela Hammarby Sjöstad på egen hand.

Bäst: Halo.
Sämst: Bulldozer krossar inte allt. Den passerar obemärkt.
Betyg: 8 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas