Datum: 2014-04-10
Brittiska Magnum ses i undertecknads ögon som ett av de ledande banden inom melodiös rock och efter att ha släppt en rad bra album under senare år har de inte gjort annat än att bekräfta detta. Efter att ha sett dem på Sweden Rock Cruise härom året, då de fick gå av scen efter endast 40 minuter av oklar anledning, såg jag denna kväll som något av en revansch för det enorma antiklimax man var med om senast.
Redan när man kommer till Sticky Fingers möts man av en underbar syn: En lapp på dörren där det står ”Magnum – utsålt!”. Jag gillar detta redan och när man kommer in i salen märker man att det är smockfullt med folk som har god smak. Medelåldern är inte så hög som man hade kunnat vänta sig av ett band som startade på 70-talet men nog är de flesta 15 år äldre än en själv. När bandet går på scen är det till ett stort jubel man drar igång Live ’Til You Die från nya skivan Escape From The Shadow Garden.
Som man vant sig vid under senare år så fortsätter bandet att fokusera främst på nytt material, vilket är förståeligt då man fortfarande håller en våldsamt hög lägstanivå på sitt låtskriveri. Gitarristen Tony Clarkin visar gång på gång att han har ett tidlöst sinne för kvalitet och även om han inte är en magisk karaktär på scen så levererar han exakt det han ska även live. Al Barrow på bas är en snubbe som växer för varje gång man ser honom live, han bär en stor del av showen på sina axlar och ger ett piggt intryck både visuellt och som musiker. Magnum är dock främst synonymt med den gestikulerande dramatikern Bob Catley, som med en aldrig sinande inlevelse lever ut sina texter på scen. Trots att han rosslar ganska bra och kanske borde skippa rökningen så blir jag allvarligt förvånad över hur bra han sjunger. Visst att han och övriga bandet får en väldigt bra feeling av publiken som ger ett enormt gensvar, detta visste jag dock inte att han kunde plocka fram. Helt suveränt kul att se.
Som vanligt tänder folk till lite extra när de kör klassikerna och man brukar hålla koll på vilka låtar man får från klassiska plattan On A Storyteller’s Night (1985). Denna gången får vi All England’s Eyes, How Far Jerusalem och Les Morts Dansant. Inte illa alls, även om man hoppas att man någon gång ska få höra de mer ovanliga låtarna från albumet. Jag måste även nämna keyboardisten Mark Stanway som gör att Magnums sound skiljer sig från mängden. Han är en verklig konstnär på sitt instrument och är en av de ledande keyboardisterna inom genren. Dessutom en av de verkligt äkta profilerna inom keyboard.
Som vanligt hoppas man även på så många spår som möjligt ifrån efterföljande skivan Vigilante (1986). Titelspåret stillar dock mycket av hungern med sitt oerhört dramatiska riff och sound. Makalöst vilka låtar Tony har krämat ut under åren.
Man avslutar starkt med Kingdom Of Madness och Sacred Hour. Det känns dock som att man bara skrapar på ytan av den massiva låtskatt man faktiskt sitter på. Det är farligt med band som fortsätter vara bra även idag, då är det svårt att kräva en större mängd gamla låtar.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Magnum toklevererar och även om de inte verkar vara nöjda med medhörningen så märker man att publikens respons höjer dem till oanade höjder. Kom tillbaks snarast! Just det, vi behöver ju faktiskt bara vänta tills Sweden Rock Festival. Då kan jag andas ut.
Bäst: Hur man lyckas omvandla publikens respons till spelglädje och energi.
Sämst: Ja, man vill ju alltid ha mer av det man själv gillar. Tyvärr finns det inte tid att spela alla mina favoriter, vilket är förståeligt.
Betyg: 8,5/10
Skribent: Viktor Skatt