6/7-2012

På fredagen var det även dags för bandet som de flesta festivalbesökarna kommit för att se. Manowar headlinade på största scenen, Green Stage, inför den största publiken på hela festivalen. Det är många år sedan de har spelat på en festival i Sverige men nu har de äntligen återvänt.

Den enorma folksamlingen som står framför scenen och gör Sign Of the Hammer och ropar efter Manowar får vänta ungefär tio minuter längre än vad det stod på spelschemat. Sedan hör vi en röst som säger ”All Hail Manowar”, ett brutalt stort jubel dånar över Getaway(hela Gävle?), backdropen släpps ner och bandet kliver ut på scenen.

Hela kvällen har jag känt av energin från Manowar-fansen som har längtat oerhört mycket efter detta. Under första låten, Manowar, är publiken överlycklig. De kör vidare med Gates Of Valhalla efter att ha gjort Sign Of the Hammer med åskådarna som glatt hakar på. Ljudet är inte perfekt (konstigt nog är det lite lågt, trots att Manowar är kända som världens mest högljudda band) men Eric Adams sång låter riktigt bra hittills och bandet verkar vara på lika bra humör som publiken.

Vi får uthärda en hel massa gitarr- och bassolon under denna spelning och det blir lite tråkigt och enformigt efter en stund. Fighting The World och Brothers Of Metal låter i alla fall riktigt bra och publiken älskar läget just nu.

Joey DeMaio frågar innan The Gods Made Heavy Metal om det finns någon i publiken som kan spela gitarr. En kille får komma upp på scenen, ta på sig en Manowar-tröja och spela ett litet solo. Hans lycka måste ha varit total när bandmedlemmarna hoppar in en efter en och spelar med honom. En tjej får också komma upp på scenen och dansa och peppa killen på gitarr. De får alltså vara med på scenen och spela, sjunga och dansa under hela låten. Det bästa av allt måste nog ha varit att killen tydligen fick behålla gitarren (enligt Joey DeMaio fick han behålla tjejen också, men hon verkade inte riktigt vara överrens med dem om detta). Eric Adams drabbas av ett skrattanfall under låten och kan inte riktigt sjunga alla ord, men det är underhållande att titta på.

Efter denna lilla avstickare från det vanliga kör de vidare med Hand Of Doom, King Of Kings och Sting Of The Bumblebee innan Joey DeMaio håller ett tal på svenska. Han måste ha övat länge på detta eftersom han pratar i flera minuter på rätt bra svenska om hur mycket de älskar oss vikingar i Sverige och att inget kan stoppa deras fans. Efter detta fina tal får vi njuta av Warriors Of The World och även om Eric Adams inte tar i för kung och fosterland i denna låt är det helt klart en av spelningens bästa. Det är otroligt mäktigt att höra så många Manowar-fans stå och försöka överrösta bandet i denna fina stund.

Efter den spelas Hail And Kill och Manowar tackar oss för ikväll. Publiken står kvar och skriker och vill ha mer. Efter några minuter kommer de tillbaka in på scenen och köra vidare. Det blir otroligt långdraget med alla milslånga gitarrsolon och vid det här laget har jag blivit rätt uttråkad. De avslutar storslaget med fyrverkerier och jag inser att de har spelat nästan en halvtimme för länge och vi som står kvar har missat hela Dying Fetus (som vi egentligen skulle ha hunnit se också).

Manowar är inte direkt kända för att göra korta spelningar och det fick vi uppleva även idag. Hade de minskat lite på alla gitarr- och bassolon hade spelningen känts lite roligare och hade de höjt ljudet hade den blivit mycket mäktigare och levt upp mer till mina förväntningar. De har i alla fall riktigt kul på scenen och det är nöjda fans som lämnar området när det väl är slut.

Bäst: Att Joey DeMaio verkligen fick oss att förstå hur mycket de älskar Sverige.

Sämst: Den oändligt långa speltiden som fylldes upp med massa gitarrsolon…

Betyg: 7/10


Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas